Vintern bromsar något lite just nu, sätter broddarna i backen och spjärnar emot vårens frejdiga framfart, och tänk, det tycker jag faktiskt är bra. Allt stannar upp en smula så att jag hinner ta ett par extra andetag och njuta av vårtecknen lite mera i lugn och ro. Det har gott så fort redan och än är vi ju bara i början av mars och oron för allvarliga bakslag finns alltid på plats.
Det är ett nytt mäktigt högtryck i öster som stänger den västliga väderporten. Nätterna blir kalla, morgnarna ibland dimmiga med vacker rimfrost i spåren och sen följer underbart soliga dagar med dagsmeja och möjligheter till middag ute i vår inglasade altan.
Det är ju bara så bra som det kan bli.
Vid Stora klint i Ombergs sydöstra hörn, alldeles ovanför Alvastra kloster, har det setts många örnar de senaste dagarna. De har legat i de östliga uppvindarna och skruvat och lekt över den frostglittrande trädbården.
Uffe ringde häromdagen och berättade om detta, då jag ännu var i Stockholm och kunde lyssna in den första sjungande koltrasten, att han noterat tre havsörnar och ett par kungsörnar samtidigt över bergsbranten på hög höjd.
Då jag anländer till ateljén idag på morgonen överraskar mig en skrattmås, vilket väl kanske inte kan tyckas så märkligt.
Men, här i inlandet, i min bygd brukar jag inte se de första skrattmåsarna förrän runt vårdagjämningen.
Den här skrattmåsen kommer ensam rakt över taket och skränar till så där som skrattmåsar gör och annars hade den väl smugit mig ombemärkt förbi.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar