Flaskan med fernissa, den jag använder ibland men begränsat för att lyfta fram partier i oljemålningar som tenderar att bli för matta, fick jag ta med mig hem till garaget igår kväll för att bruka en polygrip till; locket hade nämligen helt beckat fast. Det var bara en fjärdedel kvar i den lilla flaskan, den enda jag hade, och jag behövde varje uns. Så tänkte jag.
Jag lyckades öppna flaskan idag på morgonen och tog den med mig med kapsylen på glänt för säkerhets skull (eller inte) samtidigt som jag balanserade nycklar och ett par frukostäpplen i famnen. När jag låst upp båda låsen och var på väg att trycka bort larmet slant flaskan ur näven. Det har ni efter den här inledning förstås redan räknat ut.
Starka ord använde jag men de hjälpte föga, men snabb var jag att försöka rädda de viktiga, ynka resterna av innehållet i flaskan. Det mesta, det som kom på mina byxor var ohjälpligt oanvändbart men det på golvet, vilket ännu klibbar rejält, torkade jag snabbt upp med en ren trasa, som möjligen skulle kunna användas direkt på någon duk. Det lilla som blev kvar i flaskan spädde jag ut så långt som möjligt med vatten, tur i oturen med vattenbaserad grund alltså. Fast egentligen är jag ju inte alls säker på att själva fernissan är spädbar, men nu har jag ändå testat, till återhållsam belåtenhet.
Till slut kan jag konstatera att jag rodde allt hjälpligt i hamn och är färdig, på alla sätt. Egentligen behöver man inte sånt här i sista stund, när allt börjat bli oåterkalleligt. Men visst är det väl typiskt och säkert som det ska vara, för att inte lättsamheten och förnöjsamheten ska ta över helt.
Så sätter jag mig i min läderfåtölj, räddad från föräldrahemmmet, och kollar på verken som står mot väggen framför mig, fernissade där det behövdes, prissatta, listade och klara för morgondagens hängning på galleriet. Allt är upplagt för vernissagen - fernissan! Snart hämtar jag kärran och lastar.
Välkomna på lördag!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar