Vi satt vid grusvägsbacken ovanför Höje på Omberg idag, Lars och jag, mitt i den rikaste blomning av blåsippor och vitsippor som tänkas kan. Där ville vi vara länge, helst resten av livet kändes det som i vårvärmen. Vi satt under sluttningen där ett lindbestånd planterades av Ombergs skogsskola 1949 tillsammans med avenbok på kanten. Lars hade, som brukligt, ett dokument i ryggsäcken, beviset från Alnarp där allt stod nedtecknat om än i korta ordalag: "Planterad lind på denna areal och längre ner i backen, ask på försöksyta, men spontan och framgallrad".
Lars Frölich.
Doften av blommor var tät, sipporna har jag redan nämnt, ramslökens blad reste sig redan höga och smaragdgröna ur fjolårslövet, humlor surrade och svävflugor hovrade, den större hackspetten trummade och gröngölingen gol, taltrast, koltrast och dubbeltrast sjöng om varandra, tandrot och skogsbingel skickade upp sina ljusgröna bladbuketter med skogsbräsmans vackert småskurna bladrosetter som följeslagare därhelst markskiktet var påverkat och kalt. Och nötväckan, han som "lekte ordningsman i klassen", hördes hela tiden över allt annat med högljutt gungande synkoper och domarpiperull.
Någon videfuks, såsom jag hade hoppats, såg vi inte, men ett antal citronfjärilar, någon nässelfjäril samt en sorgmantelfjäril, vilken drog över oss på hög höjd längs vägens sträckning var vackert så!
När vi satt där och njöt av vår kaffepaus studsade plötsligt en liten oansenligt gråbrun flickslända förbi oss. Då mindes jag mågen Jorges ord från påskveckan då vi satt på samma plats. "Titta en trollslända". Jag spanade runt omkring men såg ingen slända så jag tog honom inte riktigt på orden, tror jag bestämt, eftersom jag tänkte att det var alldeles för tidigt på säsongen; inga sländor flyger ju i början av april.
Men tänk så fel jag hade, förstår jag idag, när jag nu själv ser en slända komma dragande förbi oss i sakta mak på nära håll. Den landar flyktigt då och då och försvinner sen bort innan jag hinner med att dokumentera med kameran. Men jag förstår ändå att det är en vinterflickslända, Sympecma fusca, som vi har framför oss. Det är den enda art som bjuds så tidigt på året; detta eftersom den unikt nog övervintrar som vuxen, imago, till skillnad från alla andra flicksländor och trollsländor.
Vinterflicksländan lägger ägg nu under försommaren och i vattnet utvecklas nymfen snabbt, kliver upp på ett strå under hösten och bryter sig ur sitt nymfskal och övervintrar som vuxen. Därmed lever den längre än de flesta sländor, i upp till tio månader faktiskt.
Vinterflicksländan är en relativt okänd art. Länets egen entomolog, Tommy Karlsson, var nog den som först uppmärksammade att denna tidigare så sydliga art faktiskt påträffades också i Östergötland. Med en sådan utmanande övervintring, sovande bland buskar och ris i en smällkall snöstorm förstår man fuller väl att arten är sydlig. Nordgränsen går kanske någonstans i Mälardalen och den klassas som landskapsinsekt i Södermanland, men antagligen är den med sin oansenlighet ofta förbisedd. Själv har jag sett den, hemma i min egen trädgård, komma flygande i solen en oktoberdag med brittsommarkänsla.
Eftersom jag nu inte fick någon fotodokumentation på dagens fina fynd, får det bli en liten enkel teckning istället. Den säger väl inte så mycket, men det beror också på artens egen oansenlighet och är väl ändå bättre än inget.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar