Jag kröp omkring på den i vår trädgård nyanlagda lilla "ängen" när solen sken lite varmt på förmiddagen. Det var under en paus i iordningställandet av potatislandet, det är nämligen svårt med ryggen att stå böjd för länge numera, så jag behövde sträcka ut.
En mycket aromatisk doft av hö nådde mig och jag roade mig med att blundande och medelst ålning leta mig fram till ursprunget, öppnade ögonen och där stod två små plantor av vårbrodd under näsan.
Å den doften! Den kunde man betala för.
Jag tog med mig de två små stråna till ateljén för inskannning. Detta är nu gjort och de har legat ett par timmar extra inomhus i värmen, börjat torka och sprider trots sin ringhet en mäktig doft i hela rummet. En doft av hö.
Det är egentligen kumarin, C9H6O2, som doftar, samma kemiska ämne som ger aromen till kanel, flera klöverarter, sötväppling och lite annat också i växtvärlden; ett ämne som gjorde att den tyska motsvarigheten till vårt Livsmedelsverk ett tag funderade på att förbjuda försäljningen av svenska pepparkakor i landet eftersom dosen av kanel - kumarin alltså - ansågs hälsovådligt för hög i bakverken. Kumarin är lätt giftigt och kan vid överdosering ge bestående leverskador.
Det må vara så, men doften är förföriskt god och med den kan man också låta sig nöja. Doften av hö minner mig framför allt om min barndom.
"Alltid lika gott att tugga på - dixikolasmaken!", menar Thomas Johansson, min vän på facebook.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar