31 oktober - Besök vid Europas sydligaste udde.

Den 22 oktober, i vackert sommarväder, hyrde vi bil och for iväg västerut längs den spanska sydkusten. Målet var Tarifa, Europas sydligaste udde, känd bland naturvetare för sitt magnifika fågelsträck mot Afrika under hösten och även för vindsurfare, som från hela världen, nästan, samlas för att "Kitesurfa" i den ständigt hårda vinden mellan Medelhavet och Atlanten.

Vägen leder oss ut mot Europas sydligaste udde. Staden Tarifa kurar där nere under vinden.

Kitesurfarna lämnar jag en stund därhän och koncentrerar mig på det andra - fåglarna. 

Kanske återkommer jag till entusiasterna från hela kontinenten, vindsurfarna, som samlas i väldiga skaror på Tarifas blåsiga playa för att leka i vinden. En bohemisk livsstil i sin fulländning!

Nu visste jag redan att vi var sent ute för fåglarna. Månadsskiftet september till oktober är sträcket som tätast med bland andra tusentals storkar, örnar och gamar, som ofta efter viss tvekan, men ändå till slut, ger sig ut över Gibraltarsund mot Marocko på andra sidan.

Blåsten pinade oss med tusen nålstick av sandkorn.

Den ökända Tarifablåsten rev tag i oss. Håret stod på ända, sanden piskade oss med tusentals små nålstick på ben, armar och i ansiktet. 

Promenaden ut till den lilla ön med sitt fort, kontinentens allra sydligaste spets i Tarifa stad, struntade vi faktiskt i, så jobbig var den stenhårda sydosten. Istället landade vi på höjderna ovanför staden, där vi hittade navet för fågelskådandet.

Centrat Cazalla var emellertid stängt för säsongen. Sträcket var förbi för detta år. Allt låg öde och andades en aning sunkighet. Viss blev jag besviken. Det var ju ändå fortfarande oktober, men inte en enda skådarkompis mötte jag; kvar var bara alla märken och taggar av tidigare besök. Och av fågelsträck var det "nada".

"Jag var här, sa Kilroy!"

Utsikten över Gibraltarsund mot Marocko, akvarell.

Utsikten från bergen ovanför Tarifa lilla stad var magnifik. Ur dimmolnen på andra sidan Gibraltarsund, reste sig Marocko och kustnära utlöpare av Atlasbergen. Staden Tanger blänkte stundtals i solen.

Skruvarna av gåsgamar höll sig på avstånd från havet idag.

Åt andra hållet, norrut in mot land letade jag efter rovfåglar i termiken. Länge behövde jag inte söka, det var på långt håll som gåsgamar steg upp i skyn över bergstopparna, men de var hundratals.

Akvarell av skådespelet.

Nästan alla gåsgamar höll sig emellertid lång borta från mig. I den rådande starka motvinden var det ingen som ville försöka sig på passagen över havet. Enstaka individer drog över oss en aning närmare men vände snart och anslöt sig till skruvarna längre in mot land.

Studie av gåsgamar. Akvarell.

Jag ser mitt besök vid Tarifa hösten 2024 som en rekognoseringstur inför nästa eventuella besök. Då i bättre tid för fågelsträck. Nu vet jag hur jag ska göra.