Efter kålpudding och GustavIIAdolf-bakelse idag är jag nu tillbaka i ateljén ett par timmar för att berätta om vårt besök i den gamla bergsstaden Ronda i Andalusien i Spanien.
Det var den 30 oktober. Vi hade hyrt bil för två dagar och for upp i bergen rakt norrut från hotellet i Marbella. Vi hade enligt mitt förslag laddat med tröja och jacka eftersom vi skulle upp på tvåtusen meters höjd över bergen för att komma dit, men det var helt onödigt skulle det visa sig. Solen sken från knallblå himmel och det var faktiskt varmare här upp än nere vid havet. Bergen lagrade sig på varandra i luftperspektiv och sommaren var helt underbar, långt in i oktober.
Vägen upp slingrade rejält. Det gällde att hålla sig på sin kant, innanför mittlinjen, ty hela tiden mötte vi eller blev omkörda av gula, gröna, blå och röda ettriga motorcyklar framförda i rasande fart av lika ettriga och färggranna unga män och några kvinnor, som hade lekstuga både upp och ner. Det var söndagsledigt ju och fiket högst däruppe i passet lockade både dem och oss till en rofylld stund.
Men varenda passerande hoj kommenterades livligt och "artbestämdes".
Vi parkerade i parkeringshus och vandrade, fikade och lunchade på den långa kakelklädda gågatan ner längs staden. Turister fanns det gott om förstås, liksom vi, men där fanns också många Rondabor; finklädda medelålders och äldre strosande lugnt par om par blandat med barn och ungdomar. Jag noterade att jag, med min ringa längd, plötsligt blev av en reslig sort. Bergsbefolkning, tänkte jag, krumbenta, satta och kortväxta. Sickna fördomar att skämmas för!
Utsikt mot öster från "nya bron" i Ronda, akvarell Gebbe Björkman.
Ronda, ett måsteobjekt för alla Sydspanienresenärer, hade undgått oss tidigare och var nu definitiv ett målobjekt. En fornstad, "modernt" grundad av Julius Ceasar, men bebodd redan för så där tettiotusen år sedan av grottboende Cro Magnonfolk, och senare av både Kelter och Fenicier. Platsen är mycket speciell genom sitt dramatiska läge och djupa schakt. Lättförsvarad och svårintaglig.
Staden är delad av en magnifik, 120 meter djup ravin, som skapats av floden Tajo. Över den går tre broar, arkadbyggda av rosabrunt tegel och sten.
Jag fascinerades av den dramatiska utsikten vid bron men blev minst lika fängslad av alla alpkråkor som höll till där. Minst fyrtio fåglar fanns i ravinen vid den "nya bron". De flög runt, eller snarare seglade mest, på styva vingar med spretande handpennor; glänsande i kolsvart metallyster, röd "spovnäbb" och röda fötter. Helt tyngdlösa tycktes de vara i ravinens uppåtstigande varmluft, knappt en vingslag behövdes.
Studie av alpkråkor vid Ronda.
En nästan dold och minimal öppning till andra sidan av bron lockade till häftiga huvuddyk och "följa-John-beteende". Uppvisningen följdes med jämna intervall av vila i fönsternischerna på omgivande vita husgavlar, där paren plockade på varandra och "sjöng" lätt med sitt klangfullt vibrerande kraxläte.
Hemfärden från Ronda tog vi i lugnt tempo, stannade så ofta vi kunde.
Av djurliv noterades en hjort, mindre än kronhjort, möjligen dovhjort eller inplanterad sikahjort. Fågellivet var sparsmakat, höstligt avskalat. Jag noterade sjungande rödhakar och såg en flyktig dunboll med lång stjärt passera över bilen.
Det var en provencesångare som passerade.
Pilgrimsfalk passerade över oss när vi åt lunch i staden och runt om över bergstopparna hängde skruvar av gåsgamar. I en av dem såg jag en gammal smutsgam, vilket höjde stämningen rejält.
Smutsgam.
Sist men inte minst den vackra tjurfäktningsarenan, som man med berättigande kan ha diverse åsikter om. Jag menar innehållet!
Tack Ronda! Möjligen ses vi igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar