19 januari - En nyckelfråga

.


Jag tappade bort mina bilnycklar för en tid sedan; det sista exemplaret originalnycklar jag hade kvar. Att skaffa fram nya, genomföra omkodning och installation skulle kosta minst 12 000 kr rapporterade bilverkstaden.
Trots den förskräckliga prisnivån var jag tvungen att krypa till korset, och beställningen per telefon gjordes även om det sved rejält både i hjärta och plånbok.

En vecka senare hittade vännen ”Halle” nycklarna i lövhögarna utanför kyrkan mitt emot min ateljé. Glad förstås men ändå orolig över om det var för sent ringde jag medelbart till verkstaden för att säga upp det muntliga avtalet och fann till min stora glädje att turen ändå var på min sida. Verkmästaren hade nämligen glömt att effektuera ordern varför jag kom undan med endast en extrabeställning av nyckel till en kostnad av 1 500 kr. Tur i oturen kan man väl lugnt säga.



Jo, jag har uppenbarligen ett mycket speciellt förhållande till nycklar, ty mitt i eländet med upprepade och slarviga förluster lutar det ändå till sist över åt det positiva och det här med bilnycklarna som lyckligt återfanns är endast den senaste episoden i en lång och snårig nyckelfråga.

*

För länge sedan var jag lärare i Röks skola. En dag förlorade jag hela min stora nyckelknippa, allt utom just bilnycklarna. Jag kom således hem men inte in. Nycklarna var borta. Jag letade i bilen och i kläderna och for sen tillbaka till skolan igen och sökte överallt men utan resultat.

I det svåra ögonblick då insikten börjar sätta sig, startade jag min stora fundering – var, när och hur hade jag knippan senast. Ja, ni vet hur man gör och tänker.



Efter en hel eftermiddags funderingar närmade sig nu kvällen. Allt mitt letande var utan resultat och jag var nära att ge upp, grep efter ett sista halmstrå och gick över till Karl-Erik, skolvaktmästaren, som bodde intill skolan och bad honom om assistans.
Jag hade nämligen en nästan omöjlig och mycket långsökt teori på lut, vilken jag presenterade för honom.

Eftersom jag nästan alltid satt uppe på katedern om jag inte gick runt i klassrummet vid lektionerna och att det under min plats på kanten stod en papperskorg, samtidigt som mina fickor i tröjan var låga, fanns det en möjlighet, om än minimal, att jag kunde ha tappat ner nycklarna ur fickan och att de hade hamnat i den där papperskorgen, som nu förstås var tömd. Därför undrade jag om inte Karl-Erik kunde hjälpa mig med att låsa upp soprummet och ge mig tid att söka igenom sopsäcken.

Det måste ske ikväll, i så fall, svarade han. Imorgon kommer sopbilen för att hämta veckans sopor och du ska veta att det finns många säckar vi måste gå igenom; säckar som innehåller allt från städsopor och papper till rester från matbespisningen bland mycket annat. Är det verkligen värt besväret undrade han. Det du tänker låter i mina öron inte speciellt troligt.

Vi försöker, sa jag och därefter handlade vi. Vaktmästaren tippade ut säck efter säck på betonggolvet varefter jag letade igenom röran och skiten och stoppade tillbaka alltihop igen.
Då det var dags för den femte säcken och endast några få återstod och hoppet hade minskat i motsvarande takt, klirrade det plötsligt till på golvet.
Där låg nycklarna! Det hade faktiskt hänt det som jag hade tänkt.
Knippan hade gjort den där otroliga resan och min teori och envishet hade burit frukt.

Jag tror jag blir religiös på kuppen, sa Karl-Erik.

*

Kan du ta med kassen med tidningar till sopsorteringen när du åker iväg, säger Ulla.

Jag gör så, slänger kassen i containern vid torget och far därefter till ateljén där jag upptäcker att min nyckelknippa inte är på plats som den ska.
Jag åker hem igen och letar, tror först att jag har glömt den i en annan ficka, men inte.
Ja, ja tänker jag. Den måste ju snart komma fram igen, den kan ju inte bara ha försvunnit.
Men hur jag än söker överallt under dagens lopp förblir nycklarna spårlöst borta.
Jag använder tillfälligt mina reservnycklar men mot kvällen börjar jag inse allvaret av att ha förlorat alla dessa nycklar i min värdefulla knippa. Desperation och oro börjar greppa mitt sinne.

Vad hände i morse? tänker jag. Jag gör en rekonstruktion. Kassen med tidningar som jag bar ut då jag åkte iväg, kan något ha inträffat där? Nog hade jag både nyckelknippan och kassen i samma hand. Tänk om jag tappade ner nycklarna i kassen och att de på det sättet följde med in i containern. Tankespåret gör mig kallsvettig.

Jag ringer till ”Roland Sopis”.
Går det att komma in i en sån där tidningscontainer, frågar jag. Jag måste leta efter mina nycklar som kanske ligger därinne.
Jo faktiskt, svarar han. Den ska egentligen vara låst med hänglås men just den här containern har fått en skada vid bygeln så den är låst endast med en stålvajer som går att lirka loss.
Men om du går in där måste du ta med dig något att stötta upp med så att du inte blir instängd och du ska veta att jag svär mig fri från allt ansvar. Du gör det hela på egen risk och ska jag vara ärlig tycker jag att din idé låter helt vansinnigt omöjlig, fortsätter han.

Jag chansar ändå i min desperation på denna mikroskopiska utväg, åker dit och tar med mig ett järnspett som stötta.
Jag går runt och kikar och börjar sen lyfta men plåten är tung och trög. Det blir jobbigt det här. Är det verkligen värt besväret?
Efter en realistisk bedömning inser jag omöjligheten i hela det teoretiska händelseförloppet och ger upp, stoppar in spettet i bilen igen för att köra hemåt, men får ändå en impuls att ta ytterligare en sista titt in genom containerluckan.

Behållaren har fyllts på rejält med papper sen i morse. Jag stoppar in huvudet så långt som det går för att kunna kika runt i tidningsröran.
Hur ska man kunna hitta något här, tänker jag och vrider samtidigt blicken nedåt.
Rakt under mig, längst ner mot bottnen vid kanten, ligger nyckelknippan helt öppet i en ficka av luft som är totalt omsluten av hundratals tidningskassar och buntar av papper.

Ja, jag skulle definitivt bli religiös efter en sån upplevelse, säger ”Roland Sopis” då jag ringer honom och meddelar det fantastiska resultatet.