Det tillhör en av mina favoritsysselsättningar att ta en kanotfärd om våren genom Tåkerns vida vassbälten och spännande kanaler. Det är ett privilegium förstås, att få tillgång till den möjligheten och den följer den rådande bestämmelsen om "tillträde till naturreservatet för markägaren och hans folk", som jag hänvisar till som hyresgäst av Stugan vid Tåkerns strand.
Innan dess fanns access till reservatet tack vare mitt långvariga och gedigna arbete inom Tåkerns fältstation och nu, efter drygt 50 års intim närkontakt, kan jag med visst fog påstå att jag känner Tåkerns väsen lika bra som min egen ficka.
Hur som helst, en unik möjlighet är denna entrébiljett och med den följer ett stort ansvar, att verkligen röra sig försiktigt och medvetet för att inte störa reservatets rika natur.
Därför valde jag denna dag en kanal som inte är lika känslig för störning som om jag hade paddlat rakt ut genom Renstad kanal - den ganska nygrävda tvärsöverkanalen till Ramstad kanal.
Ramstads gamla kanal är numera helt omöjlig att ta sig fram igenom hela vägen. Man kommer fram till en vägg av vass, motsträvig undervattenvegetation och stående och liggande brötar av knäckepilar med hundratals minor och bommar, som slutgiltigt och bestämt helt korkar igen det fortsatta loppet ut mot sjön.
Mitt på "vändplanen" kan man emellertid ligga i lä en stund och filosofera bortom det världsliga. Här befinner man sig i en tidlös urnatur, sen länge förgången och bortglömd, där spänning finns helt nära till hands även som överraskande imaginära möten med ett vassvärldens folk från förr, paddlande sina stockkanoter, med pilbåge och benharpun beredda. Vi känner varandra väl numera.
Den platsen älskar jag, och de många hemliga möten som har ägt rum där.
Till vänster om kanalen jag färdas i, över en tämligen smal sektor bladvass in mot land, har en fjolårig, eller möjligen treårig brun kärrhökshane utan den utfärgade hanens hela prakt, mutat in ett nytt revir med sin flykt runt, runt. Det är det enda som står till buds för honom som nykomling, ty över de stora vassfälten hänger redan väl etablerade par, utfärgade fåglar som med sitt berg-och-dal-bane-spel och sitt gnällande parningsrop inte släpper in någon novis.
- Här är det redan fullt, meddelar de.
Jag undrar jag om prognoserna för honom att lyckas är så goda. Motgångarna kan jag ju redan se. Inte kommer väl en hona att acceptera denna marginalitet av boområde, ynka litet, landnära och vildsvinshotad. Jag kommer att följa upp försöket.
Vildsvinshotat var det. Tåkerns nyaste villebråd, vildsvinet, har verkligen hittat till och slutgiltigt intagit hela sjön och dess stränder. Det tog nästan tjugo år men nu är det fullbordat.
Min vän Stefan som jagar dem med alla markägarnas goda vilja, berättade för några veckor sedan, att han redan i år hade skjutit femtiofem stycken grisar mellan Kyleberg och Väversunda; mestadels på vak nattetid, vilket är en väldig bedrift.
Jag minns från en resa i Donaudeltat på tidigt 1970-tal att där fanns fullt med vildsvin i vassarna. Nu är det samma sak hos oss här i Tåkern. Sånt fattar man egentligen inte.
Det är inte problemfritt med vildsvin (ett väldigt understatement) i en sjö som Tåkern. Överallt längs stränderna och ute i vassarna ser man numera deras trajande spår. Och min trädgård vid Stugan är under anfall.
Vildsvinen är allätare och glufsar i sig allt ätbart som påträffas avbåde vegetabilier och animalier, fågelägg och ungar säkerligen inkluderat med stor förtjusning.
Då jag kom paddlande, smygande lågt och tyst som en panter igår, med endast ett tystlåtet droppande från årbladen som ett möjligt röjande av närvaro, anade jag plötsligt något annorlunda mörkt bakom nästa vasskrök. På en liten torrholme i upptrampat dyvatten, fanns på en solig plattform av vass, inte mer än några kvadratmeter stor, ett gäng fjolårsgamla vildsvin solande fridfullt och lugnt.
Helt sann är ändå inte beskrivningen ovan. Det var förstås exakt så här, men egentligen uppmärksammade vi varandra samtidigt, lika överraskade från bägge håll, och innan jag reagerat färdigt med bytet av paddel och kamera, var grisarna redan på god väg bort med vattnet sprutande om klövarna, på en rad i full galopp, som svarta små bortflyende björnar försvann de så in i vassen.
Klafsandet från flykten genom vassbältet följer jag hela tiden då jag kajkar framåt lika tystlåtet som tidigare och efter hundra meter vill vildsvinen plötsligt byta till andra sidan av kanalen, varför de en efter en tar sig över simmande inte mer än knappa fremtio meter framför mig.
Sedan hör jag dem försvinna allt längre ut i vasslandets mysterium.
Mitt första ordentliga möte med Tåkerns vildsvin är över.
Vid båtplatsen drar jag upp kanoten och ser en vacker snok ligga i strandgräset. Den är cirka 70 cm lång, vackert grå till färgen med blekt gula nackfläckar och fint tecknat ansikte i gult och svart.
Jag gläds åt den men blir senare på motsatt sätt ledsen över att finna den första överkörda snoken vid kanten till Dags mosse. Samma visa varje vår.
Sädesärlan den efterlängtade sprang på Stugtaket när jag återvände för att lägga in paddeln i farstun. Den kvittrade och kikade på mig nyfiket med plirigt öga. Vi känner och respekterar varandra sen tidigare. Honan hade sitt bo förra året bland mina målargrejor och fick vara ifred tills allt var färdigt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar