Sedan ganska länge har vi regelbundet tagit samma Ombergspromenad i lugn takt varje vecka, Ulla och jag. Vi startar vid parkeringsplatsen vid Höje och går motsols runt hela ängen. Det är inte någon jättelång sträcka precis, knappa 3 kilometer, men under den distansen hinner vi alltid uppleva nya spännande ting varje gång samt verkligen följa med i den förändring som sker från vecka till vecka. Vi har skapat ett behov numera och njutandet blir större för varje promenad nästan oavsett hur vädret är.
Fast det är klart att den här tiden ...
Vi har sett prakten av alla sippor förändras från de första blå sticken i en sydsluttning till dagens övertag av vitsippor och den första gula tonen från gulsippornas intåg.
Men inte tänkte vi att vi skulle finna så många utslagna gullvivor redan. I de mest sydlänta sluttningarna fanns de emellertid både här och där och inte bara jordnära utan skaft utan även som rejäla doningar.
Vi har sett pestskråpen sticka upp sina röda nyllen ur frosten, blomstra och gråna av påtvingad avhållsamhet för att istället satsa all kraft på bladverket. Vi har noterat den första nässelfjärilen, i år strax innan den första citronfjärilen, påfågelögonens inträdande och för en vecka sedan den första sorgmanteln och idag noterar vi också årets tre första vinbärsfuksar.
Redan för fjorton dagar sedan påminde jag mig själv och Ulla om att börja hålla utkik efter ett par "nya" svenska fjärilsarter körsbärsfuks och videfuks, orangetecknade "storkopior" av nässelfjäril, som jag upptäckte på Omberg för ungefär fem år sedan . Varje år sedan dess, men sporadiskt ändå, har jag noterat någon av dem på berget
- Håller du koll vid vägkanten efter de stora fuksarna, sa jag. Kom ihåg att de är snabbflygande, stora och ljusa kopior av nässelfjäril.
- Kan det vara en sån där, sa hon och pekade i rikt ningmot en fjäril som nyss hade landat utom synhåll i gräset.
Jag smög dit med mobilkameran i högsta hugg och lyckades ta en bild innan fjärilen med god fart flög iväg bort från oss ut över ängen.
- Du har rätt, ropade jag överraskad. Den snabba flykten var tecken nog. Hur kunde du veta, i samma stund som vi talade om det?!
Distinktionen mellan de båda tvillingarterna körsbärsfuks och videfuks är verkligt grannlaga och de går bara att särskilja på skapligt nära håll genom att framför allt studera bakvingekantens bård, vilket jag till slut av specialister lärde mig vara det bästa artskiljande kännetecknet, eller färgen på frambenen, vit eller svart samt några andra ännu mer subtila tecken och så nära kom jag inte den här gången.
Så, trots att definitiv artbestämning måste avvaktas, var Ullas överraskande rapphet med svaret glädje nog för oss båda och redan så blev vår gemensamma vandring en succé.
Ytterligare en individ av körsbärsfuks/videfuks såg jag strax därpå längs stigen i betet. Men denna var ännu mer avlägsen och efimär i uppträdandet.
När vi slutligen återvände mot vår parkerade bil påminde jag åter Ulla om att spana extra noga igen, varvid hon även denna gång replikerade blixtsnabbt.
- Där är en!
Ulla hittar ytterligare en fuks. Denna gång i en pestskråpsblomma. Den sitter nästan mitt i bild.
Närmare än så kom jag emellertid inte denna flyktiga fjärilsart. Men denna gång ändå så nära att den gick att säkert artbestämma till en körsbärsfuks.
Hemma i datorn zoomar jag in och beskär bilden så att kännetecknet för körsbärsfuks blir bättre åskådliggjort. En tunn och skarp svart linje i bakvingens bakkant skiljer den från videfuksen mera murrigt breda svarta bakkantsbård.
Jag som alltid brukar säga att ensam upplever mest i naturen får nu revidera denna tvärsäkra devis. Och Ulla gläds, med rätta.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar