- Fint ställe det här, Åsabackarna, säger jag.
- Vilken väg tar vi, frågar Lars och jag svarar att jag helst går moturs i backen uppåt för att mindre belasta min vänstra trasiga ankel. Tänk så det har blivit. Jag är snart som de beryktade låghalta korna i Alperna.
Så tågar vi upp för backen där låga backsippor och tidigblommande maskrosor sätter färgen, åt motsatt håll än det från början tänkta.
Vi går på getryggen, Väderstadsåsen, vars skarpa krönkant är rikt bevuxen med grov skog en bit inne i reservatet. På båda sidor stupar branta sluttningar ner mot kärr och vatten i det otroligt kuperade glaciärisområdet tillhörande den s k Salpusselkäformationen, som går tvärs över Skandinavien som ett kvarvarande tecken på att den avsmältande inlandsisen stod och stampade i ungefär 800 års relativ köld.
- Har du tänkt på, säger Lars att det är tall mest på södra sidan och gran på den norra.
- Och hur förklarar du det, svarar jag.
- Den relativa torkan på solsidan och fukten på skuggsidan förstås.
- Men granarna på norra sidan har visst fått mer än de vill av torka ändå, replikerar jag. Se hur granbarkborreangreppen har slagit ut nästan hela beståndet av grov gran. Tror du inte att 2018 års torka har ett finger med i spelet.
- Jo, menar Lars som inte har noterat de här våldsamma angreppen tidigare. Det är nytt, säger han, inte mer än sedan högst två år gammalt, så det stämmer säkert.
Det är nog bland de kraftigaste angrepp av den åttatandade granbarkborren som vi har noterat och när man ser detta kan man också bättre förstå den kritik som ibland riktas mot reservat där man inte hugger bort angreppen, att de därmed skulle kunna vara riktiga smittspridare.
- En härlig plats för tretåig hackspet emellertid, säger Lars. Där nere förresten, säger han och pekar, växer både knottblomster och spindelblomster.
- Låt oss komma tillbaka hit i sommar, önskar jag.
Ergo! Överenskommet!
- Titta på den där döende tallen mitt ibland granliken, säger jag. Vad tror du om det?
- Jag minns från min Värmlandstid på 70-talet, då angreppen av barkborrar under Klarälvsdalens värsta kalhyggesraseri stod som spön i backen, att det sades att även tall understundom kunde angripas. Åtminstone där. Kanske här också, funderar Lars.
Nötväckan ropar, bofinkarna smattrar och någon talgoxe sjunger. Nordanvinden sveper förbi svårt och det var is på pölarna i morse. Livet ligger lite lågt.
Men det är bara några dagar kvar tills slånsnåren står i blom och om dryga tre veckor är tornseglarna här med sommaren. Det går fort nu så man kan inte låta lite bakslag dämpa upptäckarlusten
Senare tillägg:
Stellan Andersson har vuxit upp under Åsabackarna. Läs gärna om hans underbara barndomsminnen beskrivna i en facebooksgrupp. Länken finner du här nedan. Bläddra ner till kommentar från Stellan Anderssson "Storgårdsbäcken":
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar