10 juni - En känslig opportunist

.

Skrattmås ...

så heter fågeln som nog får betraktas som en av de värdefullaste i Tåkern. Desto märkligare är det därför att Tåkerns jägare prickade dess ägg och sköt dem där man kom åt så sent som på 70-talet för att begränsa beståndet, som som mest uppgick till kanske tiotusen par, vilket man tyckte var oroväckande stort och ett problem för det "jaktbara viltet" och jordbruket.
Så skrämmande lite visste somliga, medan vi andra, vi unga vid Tåkerns fältstation, protesterade våldsamt och slutligen lyckades sätta P för begränsningskampanjen. (Mitt besserwisser-ego fick lite utrymme i bloggen)

Så kom 1980/90-tal med problem för skrattmåsen. Komplicerade orsaker som ännu är svårförklarliga gjorde att skrattmåsen nästan helt försvann som häckfågel i sjön. Därmed försvann även änder och doppingar. 
Alla förundrades och sörjde, ty Tåkern började "dö" som fågelsjö. Till och med jägarkåren, började längta efter det "vita paraplyet", eftersom förståelsen för skrattmåsens betydelse för alla häckande änder började klarna även för den.

En skönhet.

Nu är skrattmåsarna tillbaka igen och utvecklingen är positiv. Flera kolonier är etablerade bland andra en i vassarna utanför Naturum Tåkern, omfattande upp emot ettusen par och alla hoppas på en fortsatt ökning.

Historien om Tåkerns skrattmåsar är svajig.  Det var vid sekelskiftet 1800/1900-tal som skrattmåsen först sågs och sköts vid sjön. 

"En mycket vacker fågel, som ett mellanting mellan måse och tärna", sade W.A. Engholm.

Mycket långsamt, med stundtals decennielång frånvaro, ökade antalet för att kulminera under 1970-tal. Utvecklingen var densamma över hela landet och skrattmåsarna spred sig stadigt norrut. Därmed började man också ibland se skrattmåsen som en problemfågel. Den "skitade ner och skränade" och blev lite här och där betraktad som en "sanitär olägenhet". (Känns möjligen detta igen - människans ringa fördragsamhet med arter som vi tycker konkurrerar om utrymmet. Jag tänker inte minst på storskarven - dagens verkliga hatobjekt i fågelvärlden).
Kraschen som följde var också momentan och gemensam och var som sagt svårförklarlig - sjukdom, parasiter, miljöförändringar och miljögifter är tänkbara och säkerligen samverkande faktorer.

Nu är det 2010-tal och åter ser man skrattmåsens ungfåglar på vingar lämna Tåkern under sensommar och höst till stor glädje för miljön och alla naturintresserade.

Igår kväll, när Ulla och jag var på hemväg efter ett nattsångarpass med busksångare, kärrsångare, gräshoppsångare och kornknarr med flera sköna fågelarter, noterade vi igen, hur små sällskap av skrattmåsar i kvällsdunklet fångade flygande insekter över vetefältens mörkgröna ryamatta.
Jag skulle gissa på harkrankar och sorgmyggor, två för jordbruket "skadliga" flygfän som tuggar i sig rötter och rothår.

Om man inte visste och förstod kunde man finna skrattmåsarnas dans därute som svårförklarlig och märklig, men faktum är att skrattmåsar är oerhört skickliga på att fånga flygande insekter både högt och lågt i luften: fjädermyggor, nattfjärilar, nattsländor, flygmyror, trädgårdsborrar och liknande för att nämna några.
Lättare att ta till sig är att villaträdgårdarnas och samhällenas gräsmattor kan vara fulla av skrattmåsar efter regn där daggmaskarna naturligtvis är anledningen, eller förstås av samma orsak, efter jordbrukarens plog.
Riktigt förtrolig kan skrattmåsen lära sig att bli i människans närhet om det vankas bröd - korvmåsar skrev man om i centrala Stockholm som en ny företeelse på 70-talet.

Jo nog är skrattmåsen ett födgeni, en verklig opportunist, men en känslig sådan och väl värd att verkligen värna om. Det var bara detta jag ville säga.