3 juni - Sångarkväll

.
Kvällen igår var en av mina bästa nattsångarkvällar hittills i år. Jag var på plats vid halv tio, vid Alvastra pålbyggnad.
En sval dimbank drog in från Vättern över Hästholmen. Den var tät vid sjön och dröjde i sänkan mellan Omberg och stäppängskullarna vid Heda men skingrades efterhand när temperaturskillnaderna jämnades ut.
Lagom till att jag anlände var kvällen alldeles stilla och luften en aning rå.

Direkt hörde jag flodsångaren. Den hade rapporterats redan kvällen innan. 
Alldeles nära parkeringen, bara tio meter in i grönskan satt den och sjöng för fullt och en liten trampad stig från fågelnjutare före mig ledde in till sångplatsen bland kardborrars vinterståndare. Jag smög mig nära; försiktigt och dröjande och kom så nära som fem meter. Där stannade jag och njöt en bra stund.

Flodsångarens sång är minst sagt egendomlig. Den går inte att beskriva med bokstäver. Den måste faktiskt upplevas på plats.
Någon har sagt att dess sång påminner om en störningssändare, det måste vara Erik Rosenberg. Ett surrande rytmiskt dubbel- eller trippelbottnat läte med mängder av övertoner som ljuder oavbrutet i upp till ett tiotal minuter i stöten är karaktären.

Flodsångaren är mörk och oansenlig men sången är desto märkvärdigare. 
Ögat vänjer sig sakta men i den fuktiga luften flyter färgerna ut och blandas med bakgrundens.

Det var redan ganska mörk och fågeln blev en svart liten plump i växtligheten. Kameran låg kvar i ateljén för batteriladdning och det var kanske lika bra, så jag illglodde hela tiden i kikaren för att säkra alla detaljerna: den jämnt brunsvarta ryggsidan som vändes mot mig, den mörka skuggan under tertialerna, kroppen som vibrerade i takt med sången, ansiktet som kikade på mig från sidan då och då och den ständigt vidöppna näbben som producerade detta märkliga läte.
Sen flög den iväg tio meter längre bort och fortsatte sjunga. 

Studie av gräshoppsångarens svarta gap.

På andra sidan vägen i diket satt en gräshoppsångare och sjöng för fullt den också. Den satt förvånansvärt öppet och högt i vegetationen och det gick ovanligt fint att studera den i kikaren trots skymningen. 
Därvid noterade jag något jag aldrig har sett förut, att den var nästan helt svart i gapet. 
Båda näbbhalvornas insidor var svarta, näbbkanterna riktigt kolsvarta, och endast nere i själva struphålet anade jag lite "köttfärg". Det såg märkligt ut och jag vet mig inte ha sett detta tidigare i illustrationer i fågelböcker m m och inte har jag väl själv tecknat gapet på sjungande gräshoppsångare på detta sätt tidigare heller.

Lite "Kalle Anka-känsla" är det när kärrsångaren far upp i topp och sjunger ut mig.

En kärrsångare som jag noterat flera gånger redan på samma plats höll hov alldeles intill, jo, där var nog faktiskt två, ett par. 
Den for upp i topp när jag stannade, som en liten Kalle Anka-figur; satt där och vände fronten mot mig och småpluttrade sin härmsång varvid den vita strupen blev till en liten ballong som pyste, växte och vibrerade i kontrast mot en mörk bård nedanför, där man såg rakt in i fjäderbottnen och så där ovanför ett orangelysande stort gap. 

En härlig sångarkväll var det som jag fick vara med om igår kväll i juni månads början när livet är som allra bäst.