Lasse, grannen tvärs över gatan, tvättar bilen och själv lyfter jag in varor från affären, då jag hör det där typiska kråklätet, ett rullande kraftigt "krrrra" med öppet "tyskt" a-ljud - artens varningsläte för stor rovfågel; det som gör att jag med automatik börjar spana av himlen eftersom även jag förstår språket.
- Titta där uppe Lasse, säger jag, ser du duvhöken.
-Javisst, svarar Lasse. Det är visst mobbning på gång.
Och mobbning är det sannerligen.
Kråkorna tar igen för tidigare förlorad kamp och störtdyker i tur och ordning mot höken högt där uppe i himlen.
De är tre stycken och de turas verkligen om hela tiden så att höken ständigt måste vara beredd att parera. Det gör den också, elegant och utan större åthävor.
Runt, runt går kråkornas anfallsstrategi innan höken slutligen lyckas vifta bort "gråpacket" för att segla vidare mot söder medan kråkorna, säkert nöjda med sitt värv, landar i träden borta vid kyrkan.
I övrigt då? Jo, vinterfåglarna anländer i rask takt nu.
Igår drog stora flockar björktrastar förbi mot söder utan att landa och idag såg jag bygdens första sidensvansar.
Ute hos vännen Lars skvätter koltrastar ur varenda buskage. Så dags är det igen alltså.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar