26 oktober - Resan till Kindabygd

.
Resan till konstnärsvännen Gregers barndomstrakter börjar med att han hämtar upp mig idag på morgonen vid ateljén, varefter vi svänger österut mot Väderstad och kör ner tvärs över skogen till Boxholm, där vi vi fortsätter mot Malexander, förbi minnesstenarna över två skjutna polismän, tar en matpaus i Kisa för att sedan fortsätta ytterligare tre mil österut mellan sjöarna Åsunden och dess norra vik Glan bort mot Ämmern och Åländern, men då har vi förstås också stannat till vid Söderö slott och gått bland de numera rivna resterna av Gregers barndomshem, där hans fader förresten körde gengasdroska åt bemälda ståndspersoner, varefter vi slutligen hamnat vid torpet Lilla Fallvik med utsikt över den i detta långa stycke senast nämnda sjö.
Där tar vi ordentligen paus.
Nu sitter vi i den sparsamt uppvärmda och prydliga stugan och inmundigar vår medhavda fika medan Greger berättar om bygden och släkten sin.

Greger vid sitt torp Lilla Fallvik i Kättilstad socken i Kindabygd i södra Östergötland; bergklackarnas, ekdungarnas och sprickdalsjöarnas eget landskap, så väsensskilt mitt eget i västra Östgötabygd vid Vättern och Omberg.

-Det är gott om korp i skogen här nere, förvarnar Greger.

Och gott om korp kommer det att bli.

Över i stort sett varje bergtopp, skogsrand eller ängslycka hänger korpar - kraxande, kråande och i virvlande dans eller följa-John-lek.

Korparna leker och dansar. På en del ställen över skogen, där älgräntorna doftar i myckenhet kantänka, stimmar sällskap av upp emot trettio fåglar runt i lufthavet.














Men allt är inte korp som dansar och leker i vinden. I denna flock ses sjutton korpar och tre havsörnar.

Ännu en ung havsörn ser vi.

- Det var mäktigt och skönt det här, säger Greger, att vi fick sån tur med oss. Nog hade jag hoppats lite på örn innan vi kom iväg men aldrig har jag sett så många som fyra på en gång här i bygden tidigare.
Hem tar vi vägen söder om Sommen, via Österbymo, Asby och Tranås. Regnet börjar dugga och skymningen faller.
En älg står på vägen. Greger bromsar i tid men det är ganska "nära".
Då är det gott att Greger kör långsamt.
- Det gör sonen Daniel också, säger han, och det är jag glad för. Men konstnär´n Göran skällde på mig senast för att jag är lite saktfärdig som bilförare.
Tack för den lugna resan Greger!