26 juli - Bäst i ruskväder

.
Somt här i livet upplevs bäst i ruskväder. Precis så känner jag det idag när vi står vid Västra Väggar på Omberg och har en gråurrigt regnmättad hård vind piskande rakt in i ansiktet och Vättern kryper fram ur dimstråken som en blott anad grågrön, kall ton sjuttiofem meter rakt under oss. Det är nog det värsta av väder, säger vi, och häller upp mera varmt ur termosen medan barnbarnen går loss på resten av rulltårtan.

Så kommer pilgrimsfalken förbi, lösgör sig ur gråberget och glider mot vinden rätt ut över sjön och försvinner i diset.

- Ser ni! ropar jag, och alla meddelar att de ser.

Karins bild av tillfället. Pilgrimsfalken är därute någonstans. 

Sen kommer två falkar tillbaka, ett jagande par. Lågt under oss anar vi dem mot den gropiga sjön, den ena närmare tecknad och någorlunda lättläst och den andra nästan svårartat liten och suddigt försumbar i jämförelse eftersom hjärnan har så svårt att bedöma inbördes avstånd rätt.
Rakt under klippans överhäng vid våra fötter försvinner de och blir borta så länge som vi orkar kämpa mot vädret.

Precis så ska pilgrimsfalkarna vid Omberg upplevas bäst. I ruskvädrets våldsamma oblidhet blir elegansen och lättheten störst och mystiken som tätast.
Och så är det ju det här med själva återkomsten och minnena från förr förstås. Min barndoms hågkomst från falkberget just här under femtio-talets sista år då min pappa pekar och säger: "Ser du pilgrimsfalkarna!"
Och glädjen, den enorma glädjen man känner i falkarnas stora återkomst till landskapet, till Omberg.
Tre par i år. Fantastiskt! Aldrig kunde man väl tro!