1 juli - Resan till Krakow II - Det fruktansvärda i Auschwitz

.
Jag har sovit dåligt sedan vi kom hem från vår resa till Krakow i Polen.
Tankar, bilder och ögon förföljer mig. Men att klaga över skral sömn är i sammanhanget en struntsak; svettiga nattmaror är säkert endast en naturlig och i grunden nödvändig reaktion på allt outhärdligt och fruktansvärt man har tagit en liten del av; något som måste "genomlidas" för proportionens skull.
Ulla och jag besökte nämligen nazisternas utrotningsläger i Auschwitz, det ingick som den viktigaste komponenten i vår planering av resan, inte för att vi precis såg fram emot det hela, utan mera för dess karaktär av ett måste.

Det mesta av allt som hände här, 6 mil väster om Krakow, och på många andra platser i det nazistiska Stortyskland på 30- och 40-talen är väl känd historia idag. Alla bilderna och övrigt material har visats om och om igen. I år 2015 är det 70 år sedan Andra Världskriget tog slut och TV-kanalernas tablåer har varit fulla av dokumentärer om krigets fasor och nazisternas hemska illdåd. Allt är således känt och genomgånget, t o m de dokumentära filmerna som Sovjetunionen tog under krigets slutskede och också om koncentrationslägrens befrielse har till slut frisläppts i oredigerat skick. Ändå ...

...ville jag ta del av detta för personlig räkning, på plats, inte för att gotta mig åt eländet, fast mer för att även jag kunde och ville vara en ögonvittnesskildrare vid behov.

När jag nu skriver om allt detta hemska och visar mina bilder är det alltså därför att också jag vill kunna dra mitt strå till stacken för att kunna upplysa om och förhoppningsvis vara delaktig i hindrandet av en upprepning samt att medverka till att historien svårligen ska glömmas eller förvanskas.

Det ursprungliga Auschwitz Stammlager skapades som ett fängelse och arbetsläger, ett KZ, under 1939 - 1942 i baracker som tillhört den polska armén. Här fängslades, förvarades, torterades och avrättades mängder av människor som var i opposition till nazisterna. Det handlade om polska intellektuella och folk i ledande ställning, judar och romer, oppositionella människor, homosexuella, prostituerade och annat s k "löst folk", även tyskar, stora grupper av ryska krigsfångar samt allehanda brottslingar och avvikare.

Lägret var hårt bevakat och oerhört brutalt. På avrättningsplatsen sköts människor på "löpande band" med nackskott, vända mot muren (längst bort i bilden), på pålarna, (som skymtar till vänster) hängdes bakbundna offer upp för spöbestraffning och plågsamt långsam död med urledvridna skuldror, i fängelsehålorna, (som ses till höger) svältes fångar till döds - tre dagar utan vatten var oftast tillräckligt för redan förtvinade liv. Bakom de gallerförsedda fönstren tvingades de internerade åhöra offrens skrik på gården, medan de som var "förhärdade", de som hade ork och vilja att protestera, förvarades i huset till vänster där de inte kunde skrika ut sitt hat och motstånd bakom stängda fönsterluckor.

Ibland bjöds till "underhållning", såsom när ovanstående tolv personer, vilka hade gjort motstånd och därmed dömts till döden för uppvigling sålunda genom offentlig hängning skulle avrättas på "torget". Alla i lägret tvingades ut för att se de tolv offren hängas med sprattlande ben, dinglande på rad i en galge av järnvägsräls. 

Sådana yttringar av människans makabra sinnelag är ju förvisso ingen nyhet. Mönstret har upprepats i alla tider och fortsätter så också i våra dagar.

Men, det är sen, efter den s k Wannseekonferensen den 20 januari 1942 som det verkligt avskyvärda framför allt börjar ta form, från detta datum handlar det nämligen om en planerad och systematisk, ja nästan industriell form av mänskligt vedervärde mot andra människor som startar.

Och det är SS-officeren Reinhard Heydrich, som är arkitekten bakom Wannseekonferensens beslut om total utrotning av judar i Europa: "Den slutgiltiga lösningen". 

Men Heydrich var långt ifrån ensam om ansvaret, nazisternas system var att fördela så att alla skulle bli delaktiga och medansvariga inför det möjliga kommande.

Auschwitzlägret hade byggts ut efterhand men räckte inte till längre. På en slätt längre västerut, någon mil bort, byggdes nu Auschwitz-Birkenau upp med början 1942. Det var ett läger helt avsett för utrotning av människor.

Auswitz-Birkenau är ett ofantligt stort inhägnat område som planerades för 600 stora baracker, varav cirka 300 kom att byggas innan krigets slut. Järnväg drogs in i området för smidig leverans av offer till avrättning och destruktion.

Den som kom per tåg in genom denna dödens port, 300 personer per vagn och ungefär 3 000 per dag, var dödsdömd, ty endast ett fåtal av ca 1 miljon människor kom att överleva fasorna här inne.

På perrongen sorterades offren, kvinnor, barn, äldre och arbetsoförmögna till vänster och arbetsföra, främst män, till höger, allt genom en enkel handviftning av en "läkare". Det övervakades av SS-soldater med vapen och hundar och allt protesterande avgjordes direkt med ett dödande skott.

Och männen fick stå kvar och se sina anhöriga i den vänstra kolonnen försvinna för alltid bort över den gruslagda vägen, mot horisontens skogsridå där två stora skorstenar höjde sig med vit rök mot himlen. Denna Dödens väg ledde oemotsagt bort till en allomfattande och omedelbar grym avrättning.

Men detta anades nog inte av alla. Sådan ondska kunde väl ingen tänka sig. Eller?!

De som leddes som boskap till slakt på denna väg kom garanterat aldrig tillbaka. Man bekymrade sig inte ens om att registrera dem, vilket kan synas märkligt, med dessa marginalpetiga nazister som normalt dokumenterade allt in absurdum. 

Tanken var att dessa människor helt enkelt redan upphört att existera eller knappast någonsin hade gjort det.

Detta gasrum tillhör Krematorie 1 som finns vid Auschwitz Stammlager. Gaskamrarna vid Auschwitz-Birkenau sprängdes av nazisterna.

Genom trappan som gick under jord tvingades de så alla, efter ibland lång kötid, mestadels åldringar, kvinnor och barn ner till avklädning. Men än tusen personer föstes ihop på så sätt till det som utsades vara en rengörande dusch och för att skapa en hanterbar avrättning bads fångarna listigt grymt att minnas klädkrokarnas nummer.

Efter mördandet som tog upp emot 15 - 20 minuter, där offren kvävdes långsamt under ofattbar rädsla, smärta och ångest med vuxna och barn klättrande på varandra för att söka undkomma den giftiga cyanidgasen som hälldes ner genom hål i taket, röjde de mest hårdföra SS-männen och andra fångar ur gaskammaren och liken sändes med hiss rakt upp till kremering. 

Men innan dess rakades allt hår av och eventuella smycken, värdehandlingar och guldtänder avlägsnades och bokfördes.

Bokföring av beslagtagna värdesaker. 

Detta är en bild av Krematorium nr 1 som finns vid Auschwitz Stammlager. Krematorium 3 och 4 vid Auschwitz-Birkenau sprängdes av nazisterna då koncentratonslägret övergavs då de kvarvarande levande tvingades ut på en veritabel dödsmarch västerut inför ryssarnas ankomst.

Från hela Europa kom offren och man uppskattar att ungefär 6 miljoner judar mördades, men det kan ha varit ännu fler eftersom många offer fördes direkt till avrättning utan sedvanlig noggrann nazistisk registrering.

De stora mängderna aska från offren samlades i stora grävda hål nära krematorierna. Den dumpades efterhand i skogen, eller användes inom viss  industri eller till och med som gödsel i omkringliggande jordbruk. 

De människor som bedömdes vara arbetsföra sparades, såsom jag redan har berättat, för slavarbete. De var de som hamnade i den högra kolonnen vid sorteringen den första dagen på perrongen

De första åren registrerades de alla av fotograf, snett bakifrån, i profil och en face, ännu levande levande och ibland möjligen fortfarande omedvetna om framtidens fruktansvärda öde.

Dessa foton finns i tusental och de berör mig nästan mer än något annat. Man ser ju människan bakom siffran och den återstående tiden av liv är redan utmätt och oerhört kort. Tre månader var legio.

Fångnumret på dräkten motsvarades av ett nummer tatuerat på armen.

Ibland registrerades också barn. Man använde dem för medicinska och kemiska experiment. Framför allt ansågs tvillingar vara mycket "användbara" för parallellforskning.

Auschwitz Stammlager, det med den välkända skylten över entrén som sarkastiskt säger "Arbete ger frihet", är idag till stora delar ett museum som handlar om "Förintelsen".

Vi går runt med vår hängivna guide (som jag dessvärre redan har glömt namnet på). Vi leds i kolonn genom de olika byggnaderna med sina artefakter bland hundratals andra besökare, ibland är det trångt och det är hela tiden oerhört smärtsamt och egentligen ofattbart oförståeligt i sin omfattning och utstuderade precision.

Av många av de människor som mördades i Auschwitz KZ-områden, uppskattningsvis 1,1 miljoner säger guiden, finns dock minnen kvar. 

Kusliga minnen! Allt här i husen har samlats in av en pedantisk nazistisk administration. Noggranna anteckningar om dödsdag i långa listor, bestraffningar och rullor med tatuerade nummer. Allt känns så ofattbart och makabert dubbelbottnat.

Namnade resväskor.

Det mesta förstördes alltså av nazisterna själva innan koncentrationslägren övergavs, sattes i brand och utplånades för att försvåra kommande eventuell bevisföring. 

Många av gärningsmännen undkom sina straff genom att lyckas fly till bland annat Sydamerika eftersom västmakterna först omöjligt kunde tro på ryssarnas berättelser om Auswchwitz och andra koncentrationsläger.

En del räddades undan förstörelsen. Detta visas nu i museet bakom glas och guiden är noga med att berätta om att dessa till synes ofattbara mängder av skor, kläder, metallföremål, resväskor och annat privat gods endast är bråkdelar av de ursprungliga mängderna.

Borstar. 

Barnskor.

Damskor.

Emaljerade kärl.

Ortopediska hjälpmedel.

Barnkläder.

Men i salen med allt hår, företrädesvis mörkt hår från kvinnor och barn varav en hel del som flätor, som ligger bakom glas i i ansenliga mängder, ombeds vi att respektera fotografiförbud av respekt för intimiteten i offrens offer. Här ser man många tårar av ofattbarhet och sorg. 

Ett stort minnesmonument finns vid Auschwitz-Birkenau idag, mellan de två sprängda krematorierna. Det är byggt för att påminna mänskligheten om Förintelsen och alla dess offer för allt framtid.

Men här finns också plats för personliga minnesyttringar och hälsningar från efterkommande generationer. Små vita stenar och enstaka blommor och ljus finner man lite överallt i området. Och språken man hör runt om i turistgrupperna kommer från jordens alla hörn.

Vi får inte glömma! Vi har inte glömt!

Och inne i Krakows judiska stadsdel Kasimiertz har ett par av de gamla butiksskyltarna åter satts upp. Även de är ägnade att påminna oss om den tid som var, den innan nazismen.

Det får aldrig hända igen!