12 november - Tallbitar på Omberg

.

Omberg reser sig som ett skogigt fjäll över Östgötaslätten och drar till sig besökare av mångahanda slag även långväga ifrån

Likt en fågelmagnet, såsom berget Ararat drog till sig Noaks ark, fungerar horsten Omberg, där den reser sig över Östergötlands slättland; en både nordlig och sydlig klippö mitt i flättjan med begränsande villvatten i väster, lockar den och "hägnar in" gäster av ovanliga slag. Förra året var det bändelkorsnäbbar. I år är det tallbitar. Återigen!

Det började redan i slutet av oktober, med rapporter om tusentals individer av tallbit invaderande och passerande Finland; en massiv utvandring från Rysslands taigazon. Så typiskt då, att Omberg skulle dras med i förloppet.

Jonas från Mantorp och Arne från Brokind spanar efter tallbitar på Ombergs hjässa. Arne var den som först upptäckte tallbitarna på Omberg i år.

Enstaka flockar har nu i början av november setts här och där i södra delen av vårt land men nästan alltid tillfälligt och kortvarigt
På Omberg däremot verkar de vilja stanna kvar en stund, vilket gjort att många fågelskådare har tagit sig hit den senaste veckan för att hösta in arten i sina artlistor. För många yngre skådare i Sverige är det måhända första gången, men för mig som har varit med ett tag är det den tredje.

Första gången för mig och hembygden, som jag känner till, var 1976, då en oerhört stor invasionsvåg nådde Sverige. På Omberg kunde tallbitarna räknas in i hundratals och en inte alltför vågad uppskattning är att upp emot 1 000 individer besökte berget denna vinter. Och de stannade kvar länge, eftersom det var gott om vinterfödan rönnbär. 
Spännande är också att fåglarna höll sig kvar på berget i tre år. Således såg jag 1977 ungefär tjugotalet exemplar och ännu 1978 fem stycken, en familj bestående av hane och hona och fyra ungfåglar, vilket kan tyda på att häckning på Omberg faktiskt ägde rum under ett par år.
Andra gången var 2002 då några tiotals individer rastade på berget.
I år är det alltså tredje gången och det kan mycket väl dröja tills efter "min tid" innan det blir dags för nästagång igen. Hög tid att passa på att njuta alltså innan det är för sent.

Tallbiten är en bjässe i finkvärlden, ca 20 mm lång, och vackert tecknad - hanen i karminrött och honan i guld och den har en klart nordlig utbredning och är oftast stannfågel i sitt häckningsområde vilket gör den sällansedd söderut.
Den kallades förr på grund av sin unika oräddhet för "dumsnut".
Den är som det vetenskapliga nämnet anger; Pinicola enucleator, en kärnätare. Jag har tidigare själv observerat detta, att rönnbären mals sönder endast för kärnornas skull och att fruktköttet därvid väller ut ur mungiporna.

Två tallbithanar fotograferade vid Hjässatorget på Omberg den 12 november 2012.

Troligtvis är det frödieten som också ger Omberg en fördel. Här finns nämligen förutom bär också ovanligt gott om ädelgran. Dessa har upprättstående kottar med stora kärnor, dubbelt så stora som hos svensk gran och tall, och ofta ser man tallbitarna under födosök i denna miljö. (Även stenknäckar brukar ansamlas i stor mängd när ädelgranarna slår till).

Tallbiten  har ett för arten något "ynkligt" läte, ett högstämt "vidilyi", men detta är genomträngande och ofta det första som avslöjar den. Så var det också både igår och idag, där vi stod ett tiotal skådare och spanade. Till slut fick vi också se fåglarna, upp emot ett tjugotal som flest, men mest högt uppe i grantopparna eller kringflygande. Men tallbit är förstås alltid tallbit.