.
Det är märkligt, tänker jag, när jag står på trappan, ser solen bryta igenom molntäcket och fryser lätt i det svalare väder som råder nu jämfört med igår. Jag kan stå här idag igen, och andas in frisk luft i mina lungor, fortsätta lyssna till den nyanlända björktrastens snarkande från kyrkans lindar på andra sidan gatan och skala en mandarin med saft som klibbar mina fingrar.
Allt är som förut. Men ändå inte och absolut aldrig för alla.
Livet med döden är omöjligt att förstå och just nu känns det tungt och tomt i mitt bröst.
I helgen dog två personer i min närhet nämligen. Du förstår, Ödeshög är så litet att vi nästan alla känner varandra. Och den här gången handlar det om två människor jag känner väl, mycket väl, absolut, som vänner lite på avstånd. Båda var yngre än jag och båda överraskades av döden mera mitt i livet än senare.
Vi talades vid för en månad sedan, om framtiden. Nu är allt annorlunda och okänt. Så märkligt och sorgligt! Jag blir aldrig klok på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
När en anhörig, en nära vän eller värre, ett eget barn dör, då tar livet i dej en paus. Eller en time out, för att använda dagens språkbruk. Den som fanns som en självklarhet nära dej, den finns inte längre.
SvaraRaderaAtt inte mer få se ett bekant ansikte där det alltid dök upp går inte att förstå. Att stolen där just han eller hon alltid satt på nu står tom, det är som att du just fyllt ditt glas för att upptäcka att det är tomt. Utan att du druckit ur det. Det är ofattbart.
Ibland drabbas vi av just det här ofattbara, att behöva leva vidare utan att just det telefonnumret aldrig dyker upp i displayen mer, rösten har tystnat.
En time out varar inte för evigt, även om det kan tyckas så. Efter ett tag ter sig livet nästan likt igen, men det finns en skillnad. Minnet finns där av den eller de som gick bort, det bleknar aldrig. Om du uppnått halva din livslängd när sorgen drabbar dej är utsikterna för att glömma minimala. Du går vidare i livet med ett ok, som bleknar, men som aldrig sluta tynga dej. Ett barn glömmer fort, en vuxen människa bara nästan, aldrig helt.
Jag är också i kategorin 65+ och nu händer det saker, den ene efter den andre i min närhet lämnar det jordiska. Vad värre är när döden drabbar en bror som står mitt i sina bästa år och är kärnfrisk bara segnar ner. Betydligt yngre och betydligt bättre förberedd för ett långt liv än jag känner mej. Min time out är slut, men jag förstår ingenting? Kommer aldrig att göra det och kommer aldrig att glömma.
Ölandsvännen