17 september - En riktig smygare

Jag delar min stora mönjelilja i fem delar, en vardera till våra tre döttrar och två som får gå iväg på annat sätt. I ateljén har jag en fin tredelad, som jag tog av moderplantan för fyra år sedan, den får bli vår egen i fortsättningen, den orkar jag konka på. (Hör av dig förresten om du är intresserad av en alldeles nyplanterad mönjelilja!)

Moderplantan innan dagens delning.

Det är ett riktigt skitjobb och tungt. Jag får använda yxa och spade för att rå på det förnäma åbäket. Men jag klarar av det. Smutsig och trött blir jag nöjd till slut.

 Bredvid mig står murgrönan i sin prakt. Den är nog tjugo år gammal, könsmogen, tät och stor. Den bär på en nyss avslöjad hemlighet. Jag tar det från början.

På boulebanan i bakgrunden brukar ett ringduvepar spatsera omkring och plocka grus, där och lite överallt i vår trädgård. Det började för så där en tio år sedan, att de första dök upp, satt på tutande på taken och genomförde branta, smällande spelflykter i området. Jag har förstått att de nog har häckat i närheten eller åtminstone försökt under några år och jag har letat i fruktträden och kollat hos närmsta grannar, men har hittills kammat noll.

I förrgår när vi steg upp och vickade på persiennerna satt två unga, tämligen nyflygga ungar av ringduva alldeles utanför sovrumsfönstret. De klev omkring på barnbarnens sandlåda, putsade både sig och varandra och såg ut att vara väldigt hemtama. De där, tänkte jag, måste höra hemma här.

Två ringduveungar, slätstruket gråtecknade utan vita markeringar på halsen och med några få kvarvarande dun runt huvud och hals.

Idag när jag arbetade med mönjeliljan kom jag på det. Murgrönan! Där måste boet ligga. Men den är så tät att det är alldeles omöjlig att leta där och ett ringduvebo, som inte är mer än ett par korslagda pinnar, är inte mycket att få ögonen på. Jag är emellertid ganska säker nu, nästan bombsäker. Ringduvorna har i år lyckats få ut två ungar i vår murgröna utan att vi har haft en aning. Som de har smugit!

Att ringduvan är en riktig smygare, det har jag noterat förr. Jag minns när vi satt och åt frukost hos vännerna Pär och Babro i Bollnäs. En ringduva landade på en gren i eken fem meter utanför altanen. Den satt stilla och kollade läget en stund och smög sen försiktigt, steg för steg och försvann till slut i grengrönskan. Det är visst ett ringduvebo i eken, sa jag och gick och spanade. Jag fick leta rejält innan jag slutligen fick ögonen på den mörka skuggan ett par meter upp. Där låg hon och ruvade i trygg ro.

Eller som när vi lånade en lägenhet av vännen Frank i Borgholm på Öland. Vi satt om morgnarna i trädgårdsmöbeln och åt frukost, i flera dagar faktiskt innan vi en morgon upptäckte att där fanns en ruvande ringduva i äppleträdet som lutade in över oss, en halv meter bara, ovanför våra huvuden.

Här är ringuvan som häckade alldeles över vårt frukostbord i Borgholm. Jag kunde faktiskt stå på backen och fotografera rakt in i boet utan att hon bekymrade sig ett dugg. Ändå var hon nästan omöjlig att upptäcka. Vilken smygare!

De ringduvor, som numera häckar allmänt i våra städers parker och trädgårdar beter sig väldigt annorlunda mot sina "vilda" artfränder som bebor fjärmade barrskogar. De är orädda på gränsen till tama och de sprider sig allt längre norröver. Ska de slutligen ta över helt? Kommer ringduvan på sikt att utvecklas till två olika arter? 

Snart nog anträder stora flockar ringduvor, norrländska mest, sin samfällda flyttning mot södra Europas ekskogar. Men ringduvorna i männskligt hägn bryr sig allt mindre om att flytta. Allt med ringduvor är under stark förändring just nu, medan vi ser på och undrar. Det är just det man kallar evolution.