Häromdagen lappuggla i Västmanland. Unikt, efterlängtat och alldeles fantastiskt.
Idag årets första sädesärla kvittrande i flugjakt på gräsmattan utanför ateljéfönstret. Återkommande, efterlängtat och fantastiskt.
Två diametralt olika upplevelser i fågelskådningens utkanter som ger mig samma känsla av upprymdhet, värme och ömhet fastän så olika till karaktären.
Det ena behöver inte utesluta det andra, det vill jag förmedla till alla. Så blir fågelskådningen allra bäst och som mest värdefull.
Inlägg
Hej, men vad spännande och roligt, grattis!
SvaraRaderaJo. Det suger till ordentligt någonstans inombords vid närkontakt med lappuggla...storskogens signum inkarnerad, som den är.
Återigen stiger till sinnet en tacksamhetens påminnelse om vidd, djup och helhetens tjusande beskaffenhet och förstås - i lyckan att få ingå, få utöva en så levande hobby.
Du fann relevant ord i din text och i det bottnar mycket: Ömhet.
(En vördnad inför livet och liv som så svårligen skapas men släcks i en blinkning)
(Sitter och kollar på Kalakotkas 2 (fiskgjuse på estniska) om det ska bli något familjeliv i år. I fjolvåras var det spänning och dramatiskt värre (något för SVT:s filmiska dramaproducenter att lära av) med slagsmål på borggården så fjädrar och strån rök. Sammanhanget "varför" har säkert många zoologiska röda trådar som inte jag mäktar knyta ihop. Småningom med fred och frid producerades tre ägg varav ett försvann spårlöst några dygn därpå. Honan sågs senare stycka och mata två söta dunbollar. Den ena tidig och stor. Den andra kom ur ägget sent och var väldigt småttig men åt med god aptit.
En fasansfull morgon på webben var det likt förbaskat blott två fåglar kvar i boet, honan och den större ungen. Lillskrutten var borta och man står (sitter) som fastfrusen, totalt handfallen med tomhetens kalla frågetecken runt halsen.
Vad hände?
Det får man aldrig veta.
Det har alltså sin uppenbara risk att alltför känslomässigt engageras i webb-gjusarnas dagliga liv och leverne på andra sidan Östersjön. Men det är spännande, avkopplande och lärorikt. Inte minst med tanke på alla ivriga fågelröster som hörs så här i vårens inledande skede. Just nu mycket trast, rödhake och enstaka bofinkar, gäss och tranor också förstås. Jag har lyssnat i mörkret efter eventuellt någon liten uggla men med klent resultat. Noll faktiskt.
Hur som helst: nog såg den en aning uttråkad och ledsen ut, gjusungen som blev ensam kvar i boet men maken till bekvämt ungfågelliv har väl knappast skådats tidigare. Från normalt tre till ensam kvar med alla de fjällförsedda godsaker en, senare två skickligt fiskande föräldrafåglar kan leverera.
Det var en välmatad och kraftig yngling med färgglada numrerade ringar runt tarserna som småningom lämnade det stora hemmet, borgen i gammelfurans topp.
(I Dalarna är hittills fem fiskgjusar inrapporterade. Jag har sett en).
Tack för ditt långa och utförliga svar Thord! och visst är det så att den där ödmjukheten man känner bara blir större och stärre för varje dag man lever. God vår till dig min vän!
Radera