Tyvärr tar man ibland för mycket för givet, såsom när jag till slut, efter vindpinande och sura vinterbakslagsdagar, i torsdags förra veckan äntligen kom till skott med gräsklippning nere vid Stugan där det till slut blev lite torkväder en stund.
Dels tänkte jag i höstas att det är nog inte är så noga med att klippa den där sista gången som jag brukar, det blir ju inte mycket kvar av gräset till våren i alla fall.
Där begick jag misstag nummer ett. Efter en överlag mild vinter var allt nämligen kvar helt opåverkat av kung Bore, knappt ens nedpressat utan långt, tuvigt och extremt segt.
Misstag nummer två var att jag trodde mig kunna misshandla min gamla fina Klippo ostraffat. Inkörd i det kalla och fuktiga vinterförrådet och lämnad helt utan vård och tillsyn under vintern fyllde jag på bensin, satte på tändstiftshatten och drog i startsnöret som vanligt.
Min trotjänare startade på tredje draget och tuffade igång som en riktigt god vän. Tio meter klippte den perfekt trots tuvlandskapet sen lät den plötsligt ansträngd och annorlunda, saktade ner och dog i en suck.
Jag som inte är känd för att vara belastad med motorkunnighet precis, trodde det var bränsleproblem så jag flödade och drog i startsnöret igen. Det gick inte. Allt satt berghårt fast.
Hammare kan vara bra att använda tänkte jag då, och slog "kunnigt" på knivbalken efter att först ha lossat tändhatten förstås, sånt kan jag. Kniven gick att rubba ur sin låsning med grovt våld men inte hjälpte det hela vägen inte.
Min gamla Klippo hade helt enkelt lagt av. Den ville inte längre vara med i mitt arbete.
Under edliga salvor blir det desperat och akut transport till Väderstad för reparation.
Kjell konstaterar på plats strax att allt dock är kört.
Klippon har skurit i brist på olja. Definitivt! Kolven har bränt fast. Min gamle vän är vanskött och missbrukad helt enkelt och jag får stå mitt kast.
I Ödeshögs nya cykel- & sportaffär finner jag mig en ny Klippo och redan dagen efter fadäsen är gräset faktiskt klippt och färdigansat.
Min nya Klippo är till och med snäppet bättre än den gamla måste jag tillstå; självgående och väl anpassad till min högre ålder dessutom. Allt är frid och fröjd igen. Vi lever i en privilegierad värld där allt oftast snabbt går att lösa med lite nya pengar.
Nu till något helt annat men ändå med sammanhang.
Det där "lite annat" i rubriken ovan avser ett fint växtfynd jag tror mig ha gjort vid en grusvägskant längs en haråker på bygden. (Om du undrar över ordet "haråker" kan du höra av dig och jag kommer att berätta).
Just den dagen när gräset var avklarat och jag körde hemåt nöjd och belåten, såg jag en tät matta av beigevitaskära blommor längs vägrenen alldeles nära Stugan.
Jag tänkte först att "det var ett väldigt fint bestånd av backskärvfrö det där" och att det var värt en fotodokumentation.
Vid närmare eftertanke tycket jag växterna saknade backskärvfröets must i färg, de rödanlupna och smaragdgröna inslagen, att de här var av mera anemisk kulör, blekt blågröna.
Fotot är taget och hemma jämför jag med floran och finner att det troligen istället är frågan om en betydligt sällsyntare kusin, nämligen vårskärvfrö.
Frukternas bredare hjärtighet är förutom färg och växtsätt typiska för just vårskärvfrö kan jag studera. Se där! nu fick jag en härlig uppmuntran från naturen, en oväntad litet tröst i mina gräsklipparproblem.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar