På nattygsbordet ligger återigen "Nässlorna blomma" av Harry Martinsson. "En favorit fin som attan", som Martin, bokens huvudperson skulle kunna ha brukat sin vokabulär.
Man får möjligen se det som ett sammanträffande att jag var nere vid Stugan just igår eftermiddag och plockade en påse nässlor efter önskemål från Ulla.
Jag blev överraskad över att de var så plockbart stora redan trots de senaste dagarnas ökande bisterhet, ty så är det, att vintern är på intåg med ett svårt angrepp på våren - kyla och snö är i faggorna över påsken. Fy attan igen, men nu med min vokabulär!
Då är det skönt att sitta inomhus och njuta nykokt nässelsoppa med ägghalvor. Ytterligare en favorit alltså.
Inlägg
Tack för tips om Martinsons "Nässlorna blomma". Nog har jag läst ett dussin Martinson men just denna bok har ännu inte blommat upp framför mina ögon. Skadan ska åtgärdas snarast!
SvaraRaderaBokomslagets litet skymningskusliga bild av träd och skog i rörelse är ett ofta återkommande tema i hans inlevelsefulla författarskap.
"Inget skrämmande i berget, mitt barn.
Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.
Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.
Det är bara natten, inget skrämmande.
Lilla handen i min hand.
Det blir så när det blir natt, barn."
En ganska "enkel" dikt men ändå stor och helt förtjusande - och vilket barn har inte haft en och annan enbuske hastande efter sig någon gång i skymningens barndomsland.
I Roslagen var det ett förfärligt hastande på enarna på 60-talet, minns jag.
Själv återvänder jag gärna i april till Brusewitz naturstinna "Fyra Årstider" (1970). Det är likaledes mysigt och magiskt att läsa Vårdagbokens kapitel inte minst då "ung vår vid Tåkern" (sid 81) där han i backspegeln berättar om en fågeltokig femtonårings (1940) intryck vid första mötet med sjöns fåglar och människor.
Det är en läsning av närmast högtidlig karaktär tycker jag, att i fantasin staka en av de flatbottnade gamla ekorna genom Väversundavassen med en fork, till vardags äta mört och sutare och till efterrätt kanske lyssna till vaktelns taktfasta dubbelslag ur grönskans klövervall.
Det har förflutit 77 år sedan Brusewitz fyllde sina femton och levde som inackorderad ett antal dagar vid sjön. Du kanske har läst kapitlet. Intressant tidsdokument, tycker jag.