7 september - Vid Stugan

.
Renstad kanal en solig septemberdag.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Paddling är knappast ett passande uttryck. Jag får mer eller mindre pressa mig framåt genom den täta vergetationen. Gäddnate och axslinga fastnar för varje tag och byxorna blir blöta av dropp. Ändå är det skönt och avkopplande. Jag får vara ensam med mig själv och mina tankar en stund. Ensam i en kanot i vildmarken som är så nära inpå.

Jag har just ätit kokt fisk vid mitt lagom rostiga trädgårdsbord, ur skorstenen ryker ännu spisoset. Över åkrarna mot Heda simmar ormvråkar och brunhökar omkring och små sällskap av svalor passerar förbi.
Nu sitter jag i kanadensaren och sliter mig fram genom tät vattenvegetation som strävat upp mot ytan. Himlen är hög. Och allra längst upp mot det blå strävar också tranorna. De tränar och leker; stiger maximalt och försvinner för att återvända moltysta en timme senare och landa på maden.

Tranorna tränar inför sin långa bortflyttning.
.
.
.
.
.

Jag hör enstaka skäggmesar innaför den täta vassväggen, blåmesar och talgoxar.

-

Ändernas bröstdun
seglar i selet
vrider och vänder
Gäddorna vakar

som gäckande skuggor

rister och ränner
Vassen vissnar
risslar och rasslar
då piporna stämmer

...

stämmer till höst.
.

Dyblad och gäddnate är som slickade rena från smuts och vatten av en microstruktur som gör människan nyfiken..



.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
. Men den gula näckrosens blad har gjort sitt för i år. Gulnande, larvätna försämras förmågan till vattenavstötning och bladen slammar och ruttnar.

.
Jag nöjer mig med mindre idag. Stannar halvvägs i det kilometerlånga grönvalvet och vänder upp kanoten mot solen som bränner och bländar. Här sitter jag stilla, lägger mig ett på båtbottnen som jag brukar men känner att vattnet därunder börjar kyla. Tåkerns vattentemperatur går alltid hand i hand med luftens.