23 mars - Ibland är det bra att vara två

Längs Ombergs backar börjar blåsipporna tona solgläntorna i blå, rosa och violetta nyanser. Det halmockra vintergräset klarnar till en lyster som lyser upp inte bara naturen utan även alla vintergråa själar, åtminstone min, äntligen är vi där och det är lika underbart varje vår. Mönstret och känslan upprepas och i den finns en extra längtan och njutning.

Över maderna och åkrarna vid Väversunda spelar tofsvipor i akrobatiska volter och lärksången ljuder fullödigt från skyn över grågässen som i hundratal vilar, oftast parvis, i vetebrodden så lugnt och förtroligt att de endast med trög tveksamhet reser sig och vaggar iväg några meter om man stannar till. Honorna är tunga av växande ägganlag. Snart är kullarna fullagda och sen väntar 28 dagars tålamodsprövande ruvning innan de gula gässlingarna kommer fram. 

Några grågåspar hann säkert lägga kullen full redan innan vintern slog tillbaka för några veckor sedan. Om de lyckades uthärda kylan och snön är dessa kullar snart klara för kläckning. Men det återstår att se. Kan det bli nytt rekord?

Jag ser en röd bil där framme vid diket och förstår redan på håll att det är Morgan, vännen och konstnärskolegan,  som står bakom bilen i lä med tuben redo.

- Jag har nyss kommit, säger han, och har inte hunnit med något skissarbete än. Men du vet hur det är, det är nästan svårt att  börja en sån här dag, allt händer på en gång och jag har inte bestämt hur jag ska komma igång. 

Tranorna har mutat in sina revir mot vasskanten bortom de vattendränkta madflaken. Minst tre par står där ute, trumpetar lite, bugar och bockar. 

- Ser du, säger jag, de parar sig därute. Vingfladder med breda vingar, långa ben som ska vikas ihop, en stunds akrobatik och sen är det klart; skaka loss de fjädrar som hamnat fel, sträckning på hals och huvud och sen tillbaks till matsöket. Fastän precis nyanlända finns ingen tid för väntan. Här gäller det att satsa direkt.

Varfågeln är på plats, sitter i en sälgtopp och spanar efter skäggmesar i vassbältet. Hela vintern har den varit i området men är kvar bara någon vecka mer innan den drar upp mot Norrland för sitt eget bobygge.

Jag spanar efter min första bruna kärrhök för året. Kikaren vandrar över vassbården fram och tillbaka mellan Väversunda kyrka och Holmens udde men brunhökarna uteblir. Däremot ser jag havsörnar. Plötsligt är fyra uppe och vevar sina stora vingar och glider uppåt i luftströmmarna. Sen kanske tre till. Vi har svårt att hålla total kontroll på antalet, då de ibland försvinner under vassen.

En gammal ljus havsörn styr näbben rakt mot vårt håll och vi följer den i kikarna när den kommer allt närmare. Skarpa korpskrän rakt över våra huvuden, något händer bakom ryggen.

En kungsörn! Den kommer nästan rakt över oss på bara tjugo meters höjd. Av sånt blir man ställd och mol tyst. Det är så vackert att ögonen tåras. Inget behöver sägas. Handpennornas vita baser bildar skarpt vita fönster i de mörka vingplanen och detsamma gäller stjärten som har ett markerat svart ändband. 

En ung kungsörn är en brokig upplevlse av vitt, svart, guld och rävrött och den här är visst extra vacker och så nära att vi kan studera varenda detalj. Vingens bakkant är jämn och fin, avsaknad på ruggningshack och sliten fjäderdräkt berättar att detta är en fjolåring, knappt ett år gammal alltså, som kan betecknas som en 2 K individ. I sitt andra kalenderår alltså.

Ungefär så här var vår upplevelse. Den ska jag nog göra något mer av med mera tid till hands senare. Det är den värd. Så här blev det en anings halvsnabbt när jag nyss kom till ateljén med huvudet fullt av idéer och minnesbilder. 

Två korpar cirklar agressivt runt örnen, ropar, varnar och snurrar runt medan örnen håller dem under idog uppsikt och glider runt i allt vidare svängar och långsamt stiger uppåt. Vi följer den i kikaren bort över vass och mader mot Väversunda kyrkby.

Hur blev det nu med havsörnen som närmade sig. Jo, så var det. Den hade förstås noterat kungsörnen långt innan vi gjorde det och det var till den som den var på väg. Havsörnen ville uppenbarligen inte ha en kungsörn på sina ägor, med boplats så nära intill. 

Mötet örnarna emellan skedde på hög höjd och slutade med att kungsörnen störtdök. Från cirka hundra meters höjd slängde den sig med hopslagna vingar som en droppe tung sten rakt ner mot marken och försvann för oss.

Att en duvhök med rund mage kom vevande över oss från Holmens dunge i nästa andetag blev efter allt noterat som lite blaha, blaha. Men ändå, inget ska förringas. Duvhöken försvann i riktning mot Omberg.

Ibland är det tur att man är två om upplevelserna så att ingen kan få för sig att man, gud förbjude, friserar verkligheten. Den här dagen lade jag till i min eviga minnesbank och sen åkte jag direkt vidare till Väderstadkondiset för att träffa några polare, där jag med viss andnöd kunde berätta om upplevelsen.

Nu undrar jag bara hur det gick för Morgan med skissandet. Blev det nåt? Ibland kan det kanske bli för mycket av det goda.