Vid ett besök häromveckan på Mjölby kyrkogård fick jag en påminnelse om min barndom. Ett parti av tallar i blandad ålder stod så vackert mot marssnön att minnen dök upp. Dungen var visserligen ansad och röjd för gravarnas skull, men stammarna ägde en vacker begynnade krokodilbarksgråning, så där som jag kommer ihåg från förr, när skogarna kunde skötas med vördnad för skogens rika liv och trädens ålder.
Då för så där 60 år sedan fanns det gott om gammelskogar i vårt land. Så är det inte nu! Och inte förstod man då i sin ungdoms tankevärld vart utvecklingen skulle komma att leda, att sådana skogar snabbt som snö i solsken skulle smälta bort med en hisnande fart.
All skogsforskning som inte är betald av kommersiella skogsföretag och vinstdrivande näringsliv är överens om att just nu, precis nu, faller de sista av dessa gamla fina skogar. Skogar där träd kunde få bli gamla. Skogar med varierande ålderstruktur och utseende. Skogar med en stor rikedom av liv. Skogar med etiska värden för människor.
Protestknappar mot det förödande moderna svenska skogsbruket. Värst i världen!
Nu har vi kommit så långt bort från ett biologiskt ekologiskt skogsbruk som det går att komma. Nu har vi i stort sett bara plantager av planterade rader av ålders- och artutjämnade skogar kvar, ytor av livfattig ickenatur där enbart pengar och sysselsättning bestämmer.
Tänk att det har blivit så att man måste besöka en kyrkogård för att få se hur en gammal tall kan se ut.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar