På gräsmattan, ännu grön och fuktig i mildvädret, ligger en slagen tamduva. Det hände igår när vi kom hem efter besök på annan ort. Duvan låg renäten och nästan vulgärt avslöjad på rygg med blott sparsamt av dun runt omkring sig. Kampen måste ändå ha varit kort, tänker jag. En sparvhök är det antagligen som varit framme, en stor hona troligen. Den har reducerat beståndet av den stabila stammen tamduvor vi har sedan länge i Ödeshög, vilka under senare år även etablerat sig i villakvarteren. Hemma hos oss finns mat att hämta under foderautomaten och ibland leder det till att den enes bröd blir den andres död.
Som en ängel i det gröna breder döden ut sina vingar.
*
Jag arbetar långsiktigt med ett projekt som jag har fått pengar till från Region Östergötland. Min idé är att förädla delar av min blogg - Naturlig Dagbok - som jag skrivit ungefär trettio år till någon form av bok.
Jag skriver just på ett kapitel som handlar om Vätterstranden vintertid. I anslutning redigerar jag även det tänkta bildmaterialet.
Den här alldeles färska akvarellen visar ett möte med pilgrimsfalk längs stranden, eller kusten som jag gärna säger, mellan Hästholmen och Omberg någon gång för fem år sedan.
*
Medan Ulla är inne i butiken vid Skultuna mässingsbruk står jag vid den stridigt forsande västmanländska Svartån och filosoferar en stund. Vattnet skummar gulbrunt mellan stenar och hängande träd.
Här har jag stått många gånger och tagit del av scenen under olika förhållanden. Om somrarna med lågt, klart och helt stilla vatten har jag sett gäddor stå på lur, snokar simma sakta tvärs över och en gång, tillsammans med min numera bortgångne svärfar Lars-Erik kom en kungsfiskare förbi, lysande i solen som om en blå safir. I de sura varphögarna längs ån trodde jag en gång att jag fann fjällnejlika men det visade sig vara en klen och tanig tjärblomster - nära men inte hela vägen fram.
En gång gick jag där nere längs ån då jag fick syn på en kull drillsnäppeungar. När jag kom närmare klev de rätt ut i det rinnande åvattnet och kröp under ytan och gömde sig i bakvattnet från en stor sten. Detta måste vara det mest unika jag upplevt och upptäckt i fågelvärlden någonsin.
Idag är allt stilla förutom dånet från forsarna. Vattnet kommer från Bergslagens skogar och rinner ut i Mälaren vid Västerås. Det är nytt vatten varje gång hela tiden och ändå är det alltid samma vatten, sett i atomer och molekyler, som snurrar runt överallt på vår jord. Det vatten, den luft, den materia som vi har är densamma i det ständiga kretsloppet. Allt och alla är delaktiga i rundgången. Så är vi, precis som vattnet i forsen, bara nya skapelser av samma materia.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar