1 juni - Lyckan finns i Hålavedens skogar

Den här gången har jag sällskap av mina goda vänner Lars, Karin och Sverker i årets vackraste tid, när göken ropar i Hålavedens skogar söder om Ödeshög mot gränsen till Småland. Jag vill visa Adam och Eva på den nya fyndplats jag besökte själv för någon dryg vecka sedan och dagar som denna blir något som stannar kvar i minnet för evigt, det är vi helt överens om när vi dricker vårt kaffe mitt i en blomstersmyckad äng i ett Sverige av åldrigt datum.

Sen står vi i skuggan under eken i odlingsröset vid den gamla, idag knappt skönjbara lilla åkerlappen, där rågen en gång i tiden vajade, och filosoferar om gamla tider och nya tider och tiden däremellan.

Om tecknen nu skulle vara svåra att se, kan den gamla tvåskäriga plogen hjälpa till på traven, fastän knappast dragen av hästar utan troligare av en gråsugga.

En vissnande Adam.

Tiden och värmen hade gnagt på orkidéernas skönhet och idag är de lite svårare att hitta, nu när den högre ängsfloran och gräsen har tagit över sommarscenen för gott.

Blommande brokförgätmigej.

Svartviten, trädpiplärkan och grönsångaren sjunger och göken ropar, som sagt, på avstånd. Humlorna surrar. Här är de samtliga bruna och mina funderingar går mot åkerhumlor, backhumlor och mosshumlor, men vilken av dessa ger jag mig inte in på.

Överallt ser vi smultronvisslare; den lilla dagfjärilen som är blott 15 - 20 mm mellan vingspetsarna, klädd i gråsvart men vackert pärlbeströdd. Hur jag än försöker komma åt med mobilkameran så lyckas jag inte - det får bli en liten akvarellskiss istället.

En gång så allmän och idag med överallt starkt sviktande bestånd - ängsnätfjäril.

Men det trevligaste fjärilsmötet blir ändå den alldels nykläckta och därmed "nyklädda" ängsnätfjäril som jag lyckas komma nära. Så "nyfödd" är den, att den faktiskt har svårt att styra undan med sina nytorkade vingar. Det avgörande steget, metamorfosen, tog den säkert tidigare i morse.