20 december - Vinterstarar

.

En vacker sparvhökhane sitter på ett byte i min trädgård.

Halv nio på morgonen och söndagstrynandet i sängen är över. Jag drar upp rullgardinen och möter en vacker vinterdag och en sparvhök i trädgården.

Han, en riktigt utfärgad gammal hane med rostrött bröst och flanker och med skiffergrå översida och två vita fläckar i nacken, sitter i häckhörnet på en slagen fågel. Han äter sig metodiskt igenom bytet, sliter av ett knippe fjädrar då och då, spanar vaksamt mellan tuggorna och balanserar ibland upp sig med utslagna vingar på de pinntunna gula benen. Jag hämtar kikaren och kameran och skådar rakt in i blodröda skarpögon.

Både Ulla och jag fascineras av upplevelsen. Jag fotograferar genom fönstret, det blir suddigt men autentiskt.

Vi sätter oss sedan vid TV-gudstjänsten från Heda, den som jag berättar om alldeles här nedan, Klockan är tio och sparvhöken har ätit färdigt. Men han sitter hopsjunken och stillar sig, länge.

När programmet är slut klockan 10:45 sitter sparvhöken ännu kvar men strax därpå är den borta och jag kan äntligen gå ut till slaktplatsen.

Bytet visar sig vara en stare.

Jag konstaterar att det är en stare, en vinterstare som är byte. Den är bara halvt uppäten. Det blev en rejäl middag för höken. Jag tänker redan nu på hur jag ska skriva i min dagbok. Ungefär så här funderar jag: " Höstens sista stare uppäten av en sparvhök i juletid".

Sen ger jag mig iväg ner mot Vättern och ut över Slätten för att finna motiv i den fantastiska vintersaga som pågår bildmässigt.

.

På en nyharvad åker vid Kälkestad rastar hundratals starar.

Vid Kälkestad ligger ett par hektar av åkern nyharvad och där finns mängder av starar, säkert ett hundratal! Jag baxnar. Detta är något helt nytt. Unikt faktiskt. Visst har jag sett ibland enstaka övervintrande starar de senaste decennierna men detta slår alla rekord i den här bygden. Det är svårt att komma åt fåglarna med kameran i skumljuset mot den svartochvitmelerade backen. Men ni får lita på mina ord att i bilden jag visar finns starar överallt och även enstaka björktrastar.

Vinterstare

Hemma i Ödeshög och på väg till ateljén passerar jag ett par dignande rönnar. Starar! Överallt i träden, på marken under dem och på taken runt omkring sitter starar. Kanske upp mot 50 stycken.

Ja jag säger då det! Vintern som årstid är verkligen annorlunda mot den vinter jag vuxit upp med. Detta med alla övervintrande starar kan jag tänka mig vara ett bra exempel på en förändring av klimatet att användas i debatten. Men å andra sidan är ju konferensen i Köpenhamn redan över till ingen nytta och utan nödvändiga resultat. Det är väl bara att börja vänja sig. Men nu förestår en flaskhals och sedan flera igen för starar och andra klimatfrontare att överbevisa. Det som sker, sker på lång sikt.

.

12 november - Främmande vit död i svart kallt vatten

..

Markaån förbi Svämb - här fotograferad en dag i januari månad.

.

I helgen ringde Bosse från Svämb till mig och sa att han på sistone hade sett en stork i markerna runt boningshuset. Den är stor och vit och har gulorange näbb.

Ring mig igen om den är kvar, sa jag, så kommer jag ut direkt, varefter jag satte mig att fortsätta mitt idoga skyltmåleri.

Bosse hörde inte av sig igen. Jag tänkte att storken nog dragit vidare. Gott och väl så!

.

I tisdags förmiddag tittade Sture från Mark in i ateljén och meddelade kort och gott, att den där storken som det hade pratats om i bygden, nu var död. Den ligger i ån sa han. Jag såg den alldeles nyss när jag skulle ge mig iväg.

Kan du visa mig, sa jag.

Egentligen hinner jag inte, men okej, jag följer med dig, sa Sture. Det tar väl inte så lång tid.

Nej då, svarade jag, men jag måste ju ändå ta hand om den. Har du nån sopsäck i bilen?

.

Den gamla stenbron vid Sväm

Markaån rinner under motorvägen E4 där jag var i vintras och tittade på spår av utter. Något längre nedströms löper den under den gamla Riksettan vid Sväm och genom tre generationer vägbroar, varav den äldsta är byggd av kallmurade granitblock i tvenne spann, vackra som romanska kyrkvalv.

Redan på långt håll såg jag att det var en vit häger och inte någon stork

Under de stora alarnas häng i kröken innan dessa broar låg en svanvit fågel och skvalpade. Vi stannade vid vägkanten och vandrade ner genom brunsprött älggräs. Jag anade redan tidigt att detta var en vit häger och ingen stork.

Lysande vit, främmande fågel i svart, kallt och nordligt vatten

I det kolsvarta vattnet låg den, ägretthägern. Nydöd och korklätt flöt den på vattnet med de svarta benen förankrade bland stenar och grenar; med magen neråt, vingarna halvt utbredda och med ögon ännu nästan blanka. Ett förunderligt livsöde var fullbordat. Näbben bar ännu livets gulrosa näbbfärg och den hade kvar sin lysande gröna ögontygel. Döden kan inte ha varit långt borta. Säkert hade allt ändats under natten, i detta svarta, kalla och nordliga vatten långt från artens normala och varma övervintringslokaler i södra Europa och Afrika.

Ögat är ännu blankt av liv, näbben gulskär och tygeln lysande grön. Döden var inte långt borta.

Jag lirkade in hägern till stranden med en pinne, lossade dess fötter från underlaget och lyfte in den bland löven.
Så fotograferade jag den; ett par snabba dokument endast, innan den lite besvärligt vrickades ner i den svarta sopsäcken. Där har den blivit kvar ända tills idag. Annat har kommit före. Men den har hängt ute i relativ kyla hela tiden.

Nu har jag tagit in den i min ateljé för mera fotodokumentation. Och efter detta skall jag försöka få ner den i min redan överfulla frys i källaren och senare bär det väl iväg med den till Riksmuséet i Stockholm, skulle jag tro. Vad som händer där och sedan "vete fåglarne". Kanske önskar jag den tillbaka för montering, ty jag tror inte att fågeln är att betrakta som ett "kronans villebråd". En ägretthäger från hemorten i min egen ateljé kunde jag faktiskt tänka mig. Men om detta tänker jag ta ett senare, moget och statligt väl förankrat beslut.

Läs mera!