12 november - Främmande vit död i svart kallt vatten

..

Markaån förbi Svämb - här fotograferad en dag i januari månad.

.

I helgen ringde Bosse från Svämb till mig och sa att han på sistone hade sett en stork i markerna runt boningshuset. Den är stor och vit och har gulorange näbb.

Ring mig igen om den är kvar, sa jag, så kommer jag ut direkt, varefter jag satte mig att fortsätta mitt idoga skyltmåleri.

Bosse hörde inte av sig igen. Jag tänkte att storken nog dragit vidare. Gott och väl så!

.

I tisdags förmiddag tittade Sture från Mark in i ateljén och meddelade kort och gott, att den där storken som det hade pratats om i bygden, nu var död. Den ligger i ån sa han. Jag såg den alldeles nyss när jag skulle ge mig iväg.

Kan du visa mig, sa jag.

Egentligen hinner jag inte, men okej, jag följer med dig, sa Sture. Det tar väl inte så lång tid.

Nej då, svarade jag, men jag måste ju ändå ta hand om den. Har du nån sopsäck i bilen?

.

Den gamla stenbron vid Sväm

Markaån rinner under motorvägen E4 där jag var i vintras och tittade på spår av utter. Något längre nedströms löper den under den gamla Riksettan vid Sväm och genom tre generationer vägbroar, varav den äldsta är byggd av kallmurade granitblock i tvenne spann, vackra som romanska kyrkvalv.

Redan på långt håll såg jag att det var en vit häger och inte någon stork

Under de stora alarnas häng i kröken innan dessa broar låg en svanvit fågel och skvalpade. Vi stannade vid vägkanten och vandrade ner genom brunsprött älggräs. Jag anade redan tidigt att detta var en vit häger och ingen stork.

Lysande vit, främmande fågel i svart, kallt och nordligt vatten

I det kolsvarta vattnet låg den, ägretthägern. Nydöd och korklätt flöt den på vattnet med de svarta benen förankrade bland stenar och grenar; med magen neråt, vingarna halvt utbredda och med ögon ännu nästan blanka. Ett förunderligt livsöde var fullbordat. Näbben bar ännu livets gulrosa näbbfärg och den hade kvar sin lysande gröna ögontygel. Döden kan inte ha varit långt borta. Säkert hade allt ändats under natten, i detta svarta, kalla och nordliga vatten långt från artens normala och varma övervintringslokaler i södra Europa och Afrika.

Ögat är ännu blankt av liv, näbben gulskär och tygeln lysande grön. Döden var inte långt borta.

Jag lirkade in hägern till stranden med en pinne, lossade dess fötter från underlaget och lyfte in den bland löven.
Så fotograferade jag den; ett par snabba dokument endast, innan den lite besvärligt vrickades ner i den svarta sopsäcken. Där har den blivit kvar ända tills idag. Annat har kommit före. Men den har hängt ute i relativ kyla hela tiden.

Nu har jag tagit in den i min ateljé för mera fotodokumentation. Och efter detta skall jag försöka få ner den i min redan överfulla frys i källaren och senare bär det väl iväg med den till Riksmuséet i Stockholm, skulle jag tro. Vad som händer där och sedan "vete fåglarne". Kanske önskar jag den tillbaka för montering, ty jag tror inte att fågeln är att betrakta som ett "kronans villebråd". En ägretthäger från hemorten i min egen ateljé kunde jag faktiskt tänka mig. Men om detta tänker jag ta ett senare, moget och statligt väl förankrat beslut.

Läs mera!