Vecka 42 var det fullt hus överallt på Öland men sista dagen i den veckan, söndagen den 20 oktober och några dagar in i vecka 43, bokade vi in oss på Hotell Skansen i Färjestaden, Ulla och jag. Vi tänkte oss en kombo av både lätt spanande och njutfullt spaande.
Det blev bra, alldeles lagom enligt mitt sätt att se på det hela.
Nu slumpade det sig så, att man första dagen av vår vistelse på ön påträffade en brunsångare vid Ottenby. Den missade jag eftersom jag då säkert låg i badtunnan.
Och sista dagen vi var där upptäcktes en oerhörd raritet av några lyckliga skådare, en östlig kronsångare vid Ölands norra udde. Där var vi dagen innan men att vi skulle ha kunnat hitta den var förstås helt uteslutet.
Den mössan är berömd och berättar att Stockholms rapphönor är på plats i Ottenbys vindskydd under den huvudlösa falksilhuetten, som faktiskt är min mest spridda skapelse.
Jag har inte något larm, alltså den moj som berättar om allt som händer i fågelvärlden i realtid. Jag har valt detta medvetet; skulle nog inte stå ut med stressen och jag säger som några av mina gelikar i fågelskådarvärlden, att fåglarna får komma till mig istället. Detta innebär förstås att jag missar det mesta. Men det gör mig faktiskt inget. Jag njuter av det ordinära inom ornitologin och känner mer för att istället gå på djupet.
Vad hände då oss under dagarna mellan brunsångare och östlig kronsångare vid besöket på det höstligt vackra Öland? Jo, om det tänkte jag berätta nu.
Vi åkte om eftermiddagen första dagen upp mot Halltorps hage för att besöka Vida museum, vilket jag skulle kunna berätta mycket gott om, kanske senare, men nu tänker jag ägna mig helt åt det ornitologiska, bara så du vet vad som gäller för fortsättningen.
En sen sädesärla.
Vid Ekerumsbadet drack vi vårt medhavda kaffe i bilen. Jag satt med öppet fönster och spanade ut över Kalmarsund när en sädesärla plötsligt kom flygande mot oss rakt över bilen. Den hade lyft från strandkanten och sökte sig nu upp mot byggnaderna, antagligen för att söka skydd för natten.
Det blev en fin observation som kortar av mellantiden till aprils återkomst.
Morgonen därpå åkte vi ner till Ottenby för ett något mera inriktat skådande. Med ljuset vaknade udden och fyra kråkor började söka runt fyren Långe Jan i ideliga rundsvängar efter möjliga frånfällen. Udden var nämligen alldeles full av rastande och oroliga småfåglar som kråkorna hoppades kunna greppa i flykten. Rödhakar, kungsfåglar, gärdsmygar, grönfinkar, gulsparvar och trädkrypare levde rastlöst och lite farligt i gryningen, för efter kråkerna väntade trutarna över havet.
Det vimlade av kungsfåglar överallt.
Ulla har fått korn på en orädd trädkrypare vid Helgolandsfällan.
Vi satte oss i lä vid trädgårdsmuren, nära till fällor och nät om nu personalen skulle råka fånga någon raritet. Vi var beredda och längtansfullt väntande. Vi visste ju så dags om gårdagsmorgonens brunsångare och hoppades att den kanske kunde vara kvar.
Betande prutgäss.
Framför oss på Västrevet och utanför skifferstranden rastade mängder av fågel. Ett par hundra storskarvar, bläsänder, skedänder, snatteränder, stjärtänder, knipor, tofsvipor, kustpipare, trut och mås samt flera hundra vitkindade gäss.
Men det var framför allt de orädda prutgässen som mest fångade vår uppmärksamhet. De betade fridfullt på strandängen eller låg blundande i sömn blott ett tiotal meter från oss. Komna från den arktiska tundran hade de små mörka gässen, bara något större än gräsänder, tydligen inte vett att vara rädda och de bjöd oss därmed på närgågna studier.
Tre unga havsörnar håller sams.
På stenarna längst ut vilade havsörnar. De var sammanlagt sju stycken, en gammal med vit stjärt och sex ungarfåglar. Det hände något därute hela tiden och det var spännande att i tuben följa skådespelet.
En lyckades fånga en vitkindad gås och satt med den på en stor sten och kalasde, men den fick samtidigt verkligen kämpa envetet och våldsamt för att freda sitt rov från snyltarna.
Plötsligt lyfte en av dem, tog mäktig fart tätt över vattnet och for iväg schvungfullt med spretande pennor i ett härligt driv. Jag följde den i kikaren när den lätt jagade ifatt en gråtrut som bar något hängande i näbben. Gråtruten tog höjd och havsörnen svepte uppåt efter den och då var det dags för avlämning. Havsörnen dök direkt ner till vattenytan och fiskade upp sitt byte. På återvägen till sin utkiksplats passerade den tätt över en vilande säl, som i en vattenkaskad omgående försvann under ytan.
Blå kärrhök på sträck över alvarmarkerna norr om Äleklinta.
Dagen därpå åkte vi norrut över ön. Vid äleklinta tog vi den oerhört vackra kustvägen upp mot Sandvik.
Vi såg många rovfåglar längs vägen: havsörn, ormvråk, fjällvråk, röd glada, duvhök, sparvhök och blå kärrhök.
Under vårt besök på Öland såg vi sammanlagt tre individer av svart rödstjärt. En höll till på kalkstensmuren mellan restaurangen och gömslet vid Ottenby och två upptäckte jag om kvällen i Färjestadens hamn.
Det är inte mycket som färgmässigt sticker ut på en vinterfärgad svart rödstjärt men den är ändå vacker med sin ljusa ögonring i det grått alldagliga och tonen av tegel på stjärten..
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar