Jag läser på morgonen kåseriet i Västmanlands Läns Tidning av Per-Ola Holm om skogsmarken norr om Västerås, hur älgjakten påverkar skogspromenaden, och i blickfånget tronar en lappuggla, i ett foto av Roland Löfdahl.
Faksimil ur VLT - en artikel av Per-Ola Holm.
Vi är på besök hos Ullas mor Brith som firar 95-årig födelsedag och jag funderar efter läsningen på att försöka slita mig till lite egentid i skogen.
För tre veckor när vi också var på besök i Västerås träffade jag ornitologen Bernt vid den numera rekonstruerande Frövisjön utanför Skultuna, en fågellokal som med tiden har blivit "min egen" under alla besök här uppe i Bergslagens södra skogsbygder i Ullas barndomsmarker tillika min fars, i Skultuna respektive Ramnäs, två små grannorter.
Nåväl. Bernt frågade till slut om jag möjligen hade varit och tittat på lappugglorna i skogen.
"De har jag inte. Men jag känner till historien," svarar jag, "men jag vet förstås inte riktig var den äger rum".
"Känner du till Slagårda?" säger Bernt
"Mycket väl", svarar jag. "Där har jag varit på besök flera gånger hos Elsy och Arne, mina svärföräldrars allra bästa vänner".
"I den trakten är det ", säger Bernt och förklarar sen lite närmare eftersom han uppenbarligen har kommit att lita på mig.
Jag tar vara på det lilla fönstret av tid. Inte för att jag tror att jag så här mitt på dagen och under ett kort besök verkligen ska ha en chans på lappuggla, men mera för rekognonserings skull, för framtiden.
Så nu sitter jag där vid vägbommen. Vädret är grått och regnet faller stilla i lä. Spillkråkan ropar, talltitan varnar och nötskrikorna far i skytteltrafik över skogen. Bakom mig leder en nyanlagd skogsväg rakt in genom granmuren. Skogsvägarna är många i trakten men skogen däremellan är ganska folktom, jämfört med skogarna hemma i Östergötland. Här finns plats för vildmark, ett vargrevisr till exempel, men också för en hiskelig mängd stora fula kalhyggen.
Det finns en klar Norrlandskänsla här uppe i vissa av Bergslagens skogar. Snön kommer tidigt och faller djupare än hemmavid och granarna är smalare, undervegetationen mellan de talrika stenblocken är nästan bara mossgröngrå och ofta blomsterfattig.
Du kan spana ut över de igenlagda åkermarkerna på andra sidan vägen, har Bernt sagt till mig. Ibland har jag stått där i timtal, fortsätter han, och så plötsligt har det hänt. Det är fina jaktmarker för lappuggla.
Men jag har förstås inga timmar på mig och dagen är säkert för ljus, men spanar gör jag.
Kikarfältet glider fram och tillbaka över terrängen. Inget mera händer men spänningen kryper i skinnet. Ibland kan det räcka med detta. Närheten till möjliga upplevelser kan ibland vara nog.
Hemfärden går över skogen bort till Bovallen och mina ögon spanar intensivt efter vargar som jag vet finns här i trakten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar