Lika överraskande varje år är det hur fort hösten framskrider när den väl har börjat. Det är bara exakt en månad sedan som jag badade i ett behagligt varmt Vättern en alldeles ljummen och vindstilla sommarkväll.
Detta har jag faktiskt svårt att föreställa mig idag, när det är ordinarie höstruskväder ute. Och sen det svåra mörkret på det.
Tre frostmorgnar har vi haft redan i Ödeshög och kylan tränger in i kroppen idag igen när jag hämtar tidningen.
Men, längs förrådsväggen blommar det samtidigt väldigt vackert.
Det är en art av "småspritig" solros som vi har växande där. Växten tar god tid på sig och varje år brukar det bli knappt med själva blomningen eftersom blommorna slår ut först i oktober trots sin frostkänslighet.
Men i år drev den milda förhösten på ordentligt och i god tid och knopparna utvecklades snabbt och lyckosamt. När jag traskar ut till postlådan för tunt klädd och i träskor lyser de upp mitt sinne och vårt prång likt hundra små minisolar. Nog blir man glad av sånt!
Glad blir säkert också min närmaste granne Anders om han händelsevis skulle slinka in i min Naturliga Dagbok. Han är nämligen stadigt förankrad HV71-fan. Det gäller alltså ishockey om någon undrar. Vi brukar ha våra ordduster han och jag, eftersom jag som f d Linköpingsbo känner att jag måste hålla till där, även om jag tar det hela med mera jämnmod än jag tror Anders gör på sin kant.
Den gåva jag fick av honom för en sommar sedan, en luvtröja med HV-71-insignier, han hade väl växt ur den själv och ville uppmuntra mig till lagbyte kantänka, har kommit till god användning i min målarutstyrsel.
Se själva hur väl den passar vid staffliet.
Man får stå ut med somligt!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar