För igår ett år sedan såg jag överraskande tidigt mina första tofsvipor för säsongen vid Tåkerns mader. Överraskande för att det då kändes mera som vinter än vår.
Mycket riktigt, någon dag senare var det åter tomt på vårtecken eftersom vintern kopplade en kvävande halvmara om vårkänslan.
Alltså, tänker jag, att idag borde det vara fullt rimligt att se det här årets första tofsvipor och med det sagt kan jag erkänna att, Malin vid Naturum Tåkern, såg den första redan för två veckor sedan, men den är ju förstås inte min.
Nu blir det inga vipor under dagens utflykt genom ett duggregnigt Tåkernlandskap men en kanske ännu större överraskning i form av årets första trana.
I bilen finns papper och kulspetspenna. Det kan också duga för att dokumentera årets första trana.
Det är en ensam trana som kommer insträckande från Ombergs sydspets på ganska hög över sädgäss, grågäss, varav en leucisistiskt gulvit samt sex bläsgäss. (Nu fick jag med alla dem). Den försvinner över Tåkern bortom videbuskar och Holmsören; landar troligen därute i vasslandet.
Jag anar förresten att en personlig katastrof ligger bakom detta tidiga och solokvista uppdykande, om nu en fågel kan betraktas som personligt lagd.
Varfågeln, vintergästen, spanar efter sork och mes. Tur att bilens egna skrivdon finns på plats.
Den ensamma tranan möter kvardröjande vinter, i form av en fjällvråk och en varfågel som sitter på spaning i videbuskar runt sjökanten.
Naturligtvis blommar de första blåsipporna på Omberg, det visste jag redan efter alla lokala rapporter och hästhov såg jag häromdagen i utkanten av Linköping.
Och Scillan blommar i ateljéträdgården.
Vinterns möte med våren är i full gång.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar