onsdag 12 februari 2020

12 februari - Lemunda sandsten

.
Jag hade aldrig hört talas om det förut och än mindre varit där, när Sverker vid fikabordet häromveckan föreslog en exkursion till Lemunda sandstensbrott vid Vättern norr om Motala; så nära och ändå så okänt för åtminstone Lars och mig. 
Så blev det att vi till slut genomförde ett givande besök igår när vinden från stormen Ciara mojnat en smula och solen ville visa sig mellan blåstslitna molntappar. Peppade med kartor, varma kläder och bastant äggmacksfika drog vi iväg över slätten till Djurkällaplatåns isälvsområde och en vindpinad stenig strand som endast Sverker gästat tidigare.

Vi parkerade vid Lemunda gård, eftersom ägaren där så vänligt bjudit in oss till ett annars nästan oåtkomligt landskap av förbjudna småvägar, privata strandtomter och allmän ogästvänlighet. Ja ack dessa äldre tiders privata strandexploatering som nu återigen tycks bli aktuell i en ny politisk skepnad.



Genom knähögt blåbärsris och vintergröna skvattrambuskar vandrar vi in i området med näsorna mot Vätterns brus.

Tack vare enskilt hederlig bjudsamhet kunde vi nu änåd vandra iväg genom allén av gårdens vårdträd med lind och bok, ner mot Vätterns brus, i en tallskog av delvis hög kvalitet. Vi hade inte förväntat oss just detta landskap, Lars och jag. Det kändes som att komma till ett annat slags Sverige och vi fick associationer både till fjällurskog och tallmoar på Gotska Sandön.



Samtal "under" blåbärsriset!

Tallskogen närmast stranddzonen var oerhört vacker. Gamla grånade stammar med "krokodilbark" vittnade om god och långsiktig naturkvalitet. Ingen av oss hade någonsin sett så högvuxet blåbärsris som här då vi vadade fram genom huvudhögt odonris, midjehögt blåbärs- och skvattramris och lågmält kråkris. 



Vi njöt av tystnaden och jungfruligheten i en för tillfället helt tyst skog men kunde likväl tänka oss in i vårens konsert av rödstjärt, lärkfalk, grå flugsnappare och nattskärra samt de svavelgula höfjärilarnas dans i sommarens solgator.



Jag har aldrig sett skvattram växa så här, säger Sverker. Direkt på sandstenen utan tillsymmelse till myrmark. Detta måste vara unikt.



Kråkbärsris.

Vinden låg på från sydväst. Vättern var grågrön med toppar av vitt skum och bränningarna slog in över strandstenarnas mörka speglar. Tvärs över sjön låg Västergötland i dis men mellan oss låg ön Röknen likt ett lågt hissat långsegel och längre norrut Medevis egen övärld samt Aspa bruk med sitt ständigt bolmande av svavelrök vid horisonten.



Vätterns strand under frisk vind.

Vi kom hit för sandstenens skull och för dess förädlingsprodukter av handbearbetad sten. Längs en cirka 600 meter lång sträcka vid stranden fanns resterna av en intensiv gammal verkssamhet - stenhuggarnas 



Vattnet och området en bit in över land var översållade av artefakter i form av kvarnstenar i alla tänkbara stadier av tillverkningsprocessen med start vid uthuggningsklipporna branter till gropar, varphögar samt huggna, påbörjade, kratsade halva och hela stenar i olika format i hundratals. 



Blottlagda sandstenklippor där råämnet bröts.



Vi finner gamla skrotstenshögar, varphögar, möjligen så gamla som drygt 400 år, som de ter sig av lavpåväxten att döma.



Gamla brottytor och varphögar.

Så omfattande och så abrupt avbrutet kändes alltihop att jag känner mig tvungen att leta vidare om fenomenet. Så här säger Wikipedia:

"Brytning av vätternsandsten för kvarnstenar och slipstenar skedde i Lemunda från 1600-talet på Näs udde i dåvarande Västra Ny socken vid Vättern. Under slutet av 1800-talet vidgades verksamheten av Anders Petter Olofsson (död 1899), som startade brytning vid mitten av 1800-talet på Lemunda gårds mark. År 1870, när AB Lemunda Sandstensbrott bildades, var ett 50-tal personer sysselsatta i verksamheten. Bolagets första fartyg S/S Lemunda fraktade kvarn- och slipsten till bland annat på export till Finland och Ryssland, och Lemunda Sandstensbrott hade senare en egen flotta på tre fartyg.
Senare producerade sandstensbrottet specialsand för industriellt ändamål.
Lemundasandsten tillhör Visingsögruppens sandstenar och utgör dess äldre del. Längre söderut är Visingsögruppen yngre och har en annan sammansättning och utseende. På Visingsö och vid Gränna och Jönköping är den mer fältspatsförande, ibland rödaktig gul och förhållandevis okonsoliderad sandsten, som lätt vittrar och missfärgas. Lemundastenen är ren kvartssand med kvartskorn som binds samman av sekundär kvarts och är mindre porös. Lemundasandsten är ljusgrå, men gulnar med tiden med gula ränder av oxiderade järnföreningar och tenderar också att svärtas. Den är mer vittringsbeständig än annan motsvarande sandsten."

Många byggnader i trakten t ex G:a rådhuset i Jönköping har Lemundasandsten som byggmaterial och Lemunda gård där vi parkerade vår bil har sandsten i bl a trappor och hushörn.

Ett troligt byggelement vi också fann bland alla kvarnstenar.

Även om Visingsösandsten dominerar området totalt fann vi naturligtvis även stenar av annat mineral. Som det ovan, ett vackert rundat flyttblock av granit, hitsläpat och släppt av inlandsisen.
Utan tvekan känns det som om den långa epoken av kvarnstenstillverkning här vi Lemundas Vätterstrand avbröts hastigt, och mitt i verksamheten. Allt blev omodernt förstås när ny teknik introducerades och allt släpptes "mitt i språnget".

Hel och halv färdighuggen sten.
Innan jag visar en bildsvit med några av alla hundratals gamla kvarnstenar, tänkte jag försöka mig på en förklaring till att man finner även sluthuggna halva stenar, så här:
Verkmästarn: " Ta ut så mycket som går, helst hel sten men halv går ju också bra, så får vi järnsko den till en hel sten senare".

Vågig sidenmossa, Plagiothecium undulatum.

En sak till. För egen, Sverkers och Lars räkning har jag med hjälp av kunniga botaniker fått fram vilken art av mossa det var som vi fann under blåbärsriset. Aimon Niklasson och Trobjörn Tyler har var för sig lämnat samma svar, se ovan. 
Tack för den hjälpen!

Ett sista tillägg:
Jag tog med en av områdets rekordresliga blåbärsbuskar hem för kontrollmätning, inte den allra största som måste har varit över metern hög, men jämväl en lämplig representant för populationen. 
Så här ter busken sig upphängd på väggen i min ateljé tillsammans med en antik tumstock av 59,5 cm totallängd.

"Min" blåbärsbuske är exakt 103 cm hög och stammen har som tjockast en omkrets av 6 cm och då är den ändå inte kapad allra längst ner mot jorden. Fantastiskt!
Och nedan följer nu såsom utlovat en fotosvit av kvarnstenar från Lemunda sandstensbrott . Varsågoda.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar