23 november - Akrobatiska sidensvansar

.

- Vad gör sidensvansarna här, tänker jag. Det finns ju inte ett enda rönnbär kvar på hela Omberg.

En ansenlig flock sitter högst uppe i en stor sälg som lutar över kanten ut mot Vättern. Jag stannar och avvaktar.

En efter en singlar fåglarna ner till en av bergets mäktiga idegranar. De surrar runt i trädet med väldig frenesi, balanserar på vajande snötäckta grenar, hovrar som kolibrier under barrmassan och flyger sen tillbaka upp i trädtoppen för någon minuts återhämtning.

Idegranens röda frukt.
(Se nedan under kommentarer,
senare red.)
,

Det är idegranens röda bär som är orsaken.
Allt på idegranen är giftigt. Allt utom det illröda fruktköttet. Den gröna och hårda nöten inne i frukten är också giftig men den passerar obemärkt rakt genom fåglarnas hela tarmkanal och kommer ut inbakad i en slemmig spillning.
(Nu är förstås det här med giftighet ofta relativt. Det som är farligt för oss människor behöver ju inte alls vara farligt för t ex fåglar).

På så sätt sprids idegranen. Den tar bärätande fåglar till hjälp. Sidensvansen är en av dessa nödvändiga transportörer.
.
En akrobatisk sidensvans, på jakt efter idegranens läckert röda bär.

Jag förvånar mig ibland över sidensvansens smidighet. Den ser så flegmatisk och rund ut. Men skenet bedrar. Den är och måste vara akrobatisk för att kunna komma åt alla bär som hänger och dinglar.

I maj månad, när sidensvansarna återvänder från söder kan man få uppleva hur de likt grå flugsnappare sitter på spaning högt i träden för att sen kasta sig ut i lufthavet och fånga flygande insekter på ett ekvilibristiskt vis. Såna är de sidensvansarna. Också. Jag har lärt mig att skenet kan bedra.