.
Lunchsnacket surrar innifrån byggbaracken. Jag smyger förbi, vänder mig om och tittar in mot grundläggningen av det nya Tåkerns Naturum, på betongfundament, grushögar, avhyvlade ytor och en röd och en gul maskin som just nu står stilla och mol tysta.
Över mig sträcker tre sångsvanar mot söder. Himlen är blå, solen är lågskarp och det nyper i näsan då jag kliver uppför trapporna i tornet för att ta mig an utsikten.
Lunchsnacket surrar innifrån byggbaracken. Jag smyger förbi, vänder mig om och tittar in mot grundläggningen av det nya Tåkerns Naturum, på betongfundament, grushögar, avhyvlade ytor och en röd och en gul maskin som just nu står stilla och mol tysta.
Över mig sträcker tre sångsvanar mot söder. Himlen är blå, solen är lågskarp och det nyper i näsan då jag kliver uppför trapporna i tornet för att ta mig an utsikten.
Isläggningen har precis börjat. Spegelytor av nyis blänker inne i vikar och längs stränderna. Den stora sjöytan är blåkrusad och band av svanar blänker i medljuset.
Över den glatta isen åker växtdelar kana.
Vassblad slinker snabbt iväg i etapper över isvidden, vrider sig och stannar upp och fortsätter sen igen. Eftersom jag ser det på långt håll först fattar jag inte vad det är för "djur".
Men snart dyker det upp på närmre håll och jag ler åt min egen tillkortakommenhet. Då nordvästvinden tilltar ökar frekvensen av dessa ishala resor.
En gammal havsörn dyker upp
Flockar av nervösa änder far över sjön och jag vänder min blick åt det hållet och finner orsaken i en gammal havsörn som börjar sin jakt.
Jag skissar i blocket, försöker fånga karaktären då den cirklar runt över vassarna alldeles utanför tornet.
Den har kritvit stjärt och ljust huvud med kycklinggul näbb. Det skarpa ljuset gör att kontrasterna varierar våldsamt över fågelytan; ibland nästan svart; ibland nästan halmgul och ofta både det ena och andra samtidigt.
.
Örnen drar rakt förbi tornet på 300 meters håll, girar in över Svanshalsvassen och kommer ut, hängande i motvinden över den yttre vasskanten, där ett hundratal änder och kanske allra mest sothöns har sökt lä och skydd. Allt blir till kaos; ett momentant plask och skvätt.
Jag skissar i blocket, försöker fånga karaktären då den cirklar runt över vassarna alldeles utanför tornet.
Den har kritvit stjärt och ljust huvud med kycklinggul näbb. Det skarpa ljuset gör att kontrasterna varierar våldsamt över fågelytan; ibland nästan svart; ibland nästan halmgul och ofta både det ena och andra samtidigt.
.
Örnen drar rakt förbi tornet på 300 meters håll, girar in över Svanshalsvassen och kommer ut, hängande i motvinden över den yttre vasskanten, där ett hundratal änder och kanske allra mest sothöns har sökt lä och skydd. Allt blir till kaos; ett momentant plask och skvätt.
Den vrider sig sakta runt, fixerad i vinden, dyker och slår mot något och kommer upp med hängande gula fötter och försvinner i motljuset bort mot Holmen under Ombergs horisont. Där tappar jag den ur sikte.
Allt glittrar i frostigt motljus. .
Jag vandrar spången tillbaka, kisar med ögonen för att försöka få en skymt av gärdsmygen som knirrar i vassen. Den är så spetsig i tonen att den låter påverkad av kylan. Hoppas att den får en mjukare vinter än den förra som var.
Allt glittrar i frostigt motljus. .Jag vandrar spången tillbaka, kisar med ögonen för att försöka få en skymt av gärdsmygen som knirrar i vassen. Den är så spetsig i tonen att den låter påverkad av kylan. Hoppas att den får en mjukare vinter än den förra som var.
Men det förstås, är en ganska ovetenskaplig kommmentar, eftersom det inte är troligt att den här gärdsmygen är en överlevare från föregående vinter. Det är mycket mera troligt att detta är en ny och årsung individ.
Men säkert kan man ju så klart aldrig veta.
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar