29 november - Arktisk bygd

.

En snål ostan sveper över Slätten. Det är elva grader kallt men bitvinden förstärker kyleffekten rejält.

Jag är på väg till Väderstad där jag har bestämt träff med Christer på Centralkonditoriet för en mjukstart.

Väldiga drivor kantar vägen och skrapor och skopor arbetar hårt med att röja efter flera dygns ymnigt och omöjligt snöfall.

Vinden driver en bitande dimma och slingrande ålar av iskristaller som polerar vägbanan till förrädiskt silverblänk.

..

Det är gott att kliva in i värmen med en kopp kaffe och en skiva nybakad surdegslimpa med leverpastej och smörgåsgurka.
Vi samtalar om vintern förstås, Christer och jag, det blir så ett sånt här år, då höstmånaden november har klätt sig i arktisk skrud.

- Ska vi åka ner till Hovtornet, säger jag efter en stund.

- Nej, vi tar Glänås förstås, menar Christer. Jag har inte varit där på så länge.

Kenneth har plogat körvägen ren så vi kommer ända ner. Det är tur det för annars hade åtminstone jag fått vända. Christer med sin fyrhjulsdrift klarar förstås det mesta.

- Det är nödvändigt för mig att ha den här bilen, säger han, om man bor som jag gör. I morse såg jag inte ens brevlådan.
Och sen går han bort till bordet bredvid och talar om behov och funktion med snöröjarna som just kommit in för en paus i arbetet .

Tornet är ispansrat, snödrivorna pulsiga och skuggans mörka vasshav rasslar i vinden.
Där ute över sjön drar ljuset en skarp linje.
Vi spanar efter en råk, efter svanar, efter liv men finner inget.
Aldrig tidigare har vi varit med om att hela Tåkern är isad redan i november.
- Det finns inte. Inte i mannaminne, säger Christer, samtidigt som en flock svanar flyger in och sedan vänder tillbaka igen under berget långt därborta i ljuset.
Längs hela horisonten bubblar dimmolnen från Vättern upp som bomullsremsan i mellanrummet av ett gammeldags innanfönster.

- Det är säkert inga havsörnar kvar i dag, säger jag. De har nog dragit vidare, närmast mot Vättern och sen vidare söderut.

- Ja, och snart kallar Länsstyrelsen allmänheten till en "Örndag vid Tåkern". Då får det väl bli tommeprat. Ungefär som den där om "Ormtjusaren Lindeman", fortsätter Christer.

En ensam, vilsen och utsatt skäggmes flyger helt plötsligt förbi framför tornet; stretar våldsamt i motvinden men lyckas till slut nå vassen på andra sidan udden. Det känns som en desperat utflykt; livet ställt på sin spets och ännu är vinterns slut minst tre, kanske fyra, månader avlägset.
.
Christer spårar.

Vi pulsar ut på spången genom vassen. Ingen har gått före oss. Inte ens minken. Han håller sig nämligen under plankorna; i det mörka och vindskyddade utrymme som byggts upp med snövallar som väggar.
.
.

Vid stigen, där brädningen upphör har minken tagit tio snabba språng ner under nästa utrymme. Det gäller att leva snålt och försiktigt.
.
Isen är fast men skrovlig och till största delen täckt med hårdpackade drivsnö. Skridskoisen känns avlägsen och öppen sjö kommer vi knappast att få uppleva mer denna vinter. Troligen kommer Tåkern att ligga åtminstone en bit in i mars månad.

*

- Ska vi ta Hästholmen också, säger Christer, medan vi ändå är på gång.

- Okej, säger jag, vägen över Väversunda då i så fall, så kanske vi kan spana in någon varfågel och fjällvråk på vägen.

Vättern kokar.

Knappen, eller "Sketaknölen", som ortsborna benämner klippan i gattet vid Hästholmen, simmar i ånga . Vattnet bort mot Omberg och Strands bokskog försvinner i dis. Ovanför detta finns ett skickt med klar luft men däröver tar dimmolnen vid; ett inversionsfenomen. Molnen färgas ockrarosa av solen som står lågt.

Vi vandrar runt en stund men blåsten tränger rakt genom kläder och mössor och vi känner med stor bestämdhet att det är dags att dra sig hemåt nu; vi längtar inomhus igen. Det räcker med vinter för idag, om detta är vi helt eniga. En arktisk vinterdag i november tar på krafter och psyke och ännu är vi inte helt uppdaterade.