Jag for runt på skogen i helgen, varför vår alldeles ovanligt nytvättade bil numera är tillbaka på ruta ett i tvättprotokollet igen, vilket i och för sig är ett normaltillstånd sedan många år tillbaka, ty det är verkligen skitigt på alla dessa grusvägar över "Härsmarka", mer än någonsin efter allt gråväder nu under lördag och söndag då jag for runt kors och tvärs och bland annat letade efter skogshöns, talltitor, korsnäbbar och ugglor för att bli mer än slött delaktig i jakten på fågelarter i det östgötska kommunrallyt där Ödeshög för övrigt kom fyra efter suveräna Norrköpings kommun, Linköping och Kinda.
Förra året då det begav sig hängde jag in en sent anträffad nötkråka i "montern", vilket i viss mån bidrog till att vi kom på tredje plats i länet.
Det kändes mörkt den här gången, aldrig riktigt ljust i skogen, duggregnet gjorde dagern knapp, skogen var nästan ödsligt tyst och en viss degradering hotade alltså.
Det det blev heller aldrig någon nötkråka i år för mig fastän jag letade länge och väl, men å andra sidan gjorde just detta inget eftersom Kim fann på en istället.
Kattuggla bidrog jag också med förra året genom att sent åka upp till specialstället på Omberg där kattugglan brukar sitta i sin hålade boek så troget som ungefär vid vartannat besök. I år hann jag aldrig så det såg inte så ljust ut för just den arten heller i protokollet. Men ändring var på väg mig ovetandes.
Jag är på väg till ett möte i skogen söder om Stora Åby. Klockan är fem på söndag eftermiddag och det är redan helt mörkt ute. Fågelrallyt känns avslutat för min del. Rapporten till Svalan är redan klar. Jag har släppt fokus.
I billjuset kommer en stor fågel utflygande över vägen vid Basliden. Den passerar rakt framför bilen som en vit skugga i det kolmörka. "Avhugget" huvud och korta och breda vingar utan skarpa kontraster berättar för mig att det är en kattuggla. Så ja!
Så enkelt blev också den arten klar i sista rappet utan att jag hade behövt förta mig.
På hemvägen, samma sträcka, strax innan Stora Åby kyrka kommer ett annat möte som överraskar i billjuset.
Vid vägkanten försvinner nämligen ett lågt och ganska litet djur ner i diket då vi passerar. Det rör sig en aning rultigt, ungefär som en grävling, men är alltså betydligt mindre. Magen och benen är svarta och ryggen honungsfärgad i billjuset, "i mörker är inte alla katter grå", och det känns inte alls svårt att artbestämma djuret till en iller.
- Jag har sett flera illrar tidigare på vägen från bilen, säger jag till min medpassagerare Marion, men de har alla varit döda, så det här är första gången i livet som jag ser en levande vild iller.
- Jaha du, svarar Marion, det känns verkligen egendomligt och lite privilegierat. Men det måste nog vara du själv Gebbe, som person, som drar. Tänk att få åka bil med dig en så här kort sväng på skogen och ha turen att få se både kattuggla och iller i billjuset.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar