.
Jag har målat ett par sångsvanar, ett porträtt liksom. Jag gjorde en sångsvansfamilj på liknande sätt någon gång på 80-talet, också en akvarell. Den hängde ett tag i det lilla rummet på Värdshuset Vätterhästen i Hästholmen men har numera flyktat vidare till ett privat hem.
Jag kände igår för att göra en ny variant. Det bara blev så, sångsvanen är ju en fantastisk fågel med en oväntad och kraftig återkomst till vårt land.
Från att troligen har varit allmänt spridd under medeltiden, den slutsatsen kan man dra av artens folkliga gamla namn "Ämt" eller "Emt", vilka finns här och där som namn på små skogssjöar även långt nere i Skåne och också i sammansatta ortsnamn, minskade arten drastiskt under den stora spridningen av moderna gevär och den allmänna jakt som introducerades under 1800-talet och ökade i början av 1900-talet.
Sångsvanen, liksom tranan, trängdes undan alltmer och utrotades från landets södra delar och överlevde slutligen endast på otillgängliga myrar i avlägsna skogsmarker av det inre Norrland.
Det är förresten i det läget som jag är född och uppvuxen, vilket har präglat min inställning till dessa båda arter såsom vildmarksfåglar.
Arten fridlystes under 1900-talet och efter de stora Krigens svält och elände, där tjuvjakten florerade våldsamt, kunde både tranan och sångsvanen åter börja öka i antal och ta tillbaka förlorad terräng
De senaste årtiondenas vård och ansvar med fredade rastplatser och matning, vid Hornborgasjön för tranor och Tysslingen för sångsvanar samt EU:s fågeldirektiv med fredning under flyttningen, har gjort att antalet individer av dessa från början så skygga fåglar har ökat till ett maximum i landet och gjort dem orädda, spridda och lättskådade.
Något har mystiken kring arterna skingrats därmed. Sångsvan och trana har båda blivit till "allmängods".
Men skönheten finns naturligtvis kvar att se och njuta av om man tar sig tid att ägna dem uppmärksamhet och studium trots att vanligheten nog har gjort fågelskådarna en aning blasé numera.
Det kan gå märkvärdigt fort ibland med förändringar i naturen. Ibland som i fallet med sångsvanar också åt det positiva hållet vilket är en tröst i det allmänna "miljöeländet".
torsdag 13 november 2014
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sångsvanen blev för länge sedan litet av en favorit för mej. Jag fick min första systemkamera med ett 400-objektiv en julafton på 60-talet, och med stor idoghet smög jag utefter Svartån norr om bruket i jakt på de Sångsvanar som övervintrade i den isfria ån. Jag har kvar mina negativ från den tiden, som jag plockar fram när nostalgin måste få näring. Sångsvanarna kom att bli något av en symbolfågel i Svartån på 60-talet. Tillsammans med Strömstararna kom många att vintertid besöka bruksorten Boxholm för att studera dessa fåglar.
SvaraRaderaDitt porträtt av dessa undersköna fåglar är, vad annars, helt fantastiskt vackert. Kul att du tar upp temat med dessa fåglar sett ur ett historiskt perspektiv. Tranor och Sångsvanar är idag ganska självklara i landet, men givetvis har det inte alltid varit så. Med så mycket annat.
Här har vi fortsatt varmt och skönt med ett storlaget besök nere på södra delen av ön: Jättehavsörn!
..... men den är nog inte kvar imorgon, när jag händelsevis skall besöka södra Öland.
Ölandsvännen hälsar
Jag bär också med mig minnen av alla sångsvanar vi såg och studerade i Svartån vid Hulterstad. Där hängde vi ju ett par år nästan varenda dag. Sångsvanarnas ankomst och övervintring längs åsträckan var ett mönsterbildande inslag och sången följde oss på resan.
Radera