Morbror Kalle sköt täcklingar. Med salongsgeväret dödade han allt som var smått och grått som han kunde komma åt och han gjorde inte någon skillnad på gråsparvar och pilfinkar. Det var förresten då nästan mera än idag att man faktiskt inte hade en aning om skillnad och artkunskap, knappast jag heller förresten, för jag var bara fem år gammal och höll just på att lära mig.
- De är skadedjur, säger han.
Och i mina händer håller jag en sån där varm och mjuk sparv, som har trillat ner död ifrån hängrännan, där den sekunden innan satt och kvittrade.
En bloddroppe trillar ur mungipan och jag är ledsen. Det vet jag. Jag sörjer ett liv.
Då var det mera allvar än idag. Sparvarna, täcklingarna, pesarna, gråbusarna, flög in på logen och käkade vete ur bingen. Mormor och morfar var av statarbörd och den tilldelning som fanns där var viktig för självhushållet.
Jag tycker än idag att en utfärgad gråsparvshane är bland det vackraste vi har i fågelväg i landet. Så återhållet färgsatt och tecknat att det krävs ett noggrant öga för att förstå och veta.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar