25 november - En vårlik novemberdag vid Tåkern

.
Jag sitter uppflugen på en plattform vid kanalen, på en enkel träställning, nåbar endast per hala pinnsteg, i en al nära Stugan vid Tåkerns strand. 
Det är så fantastiskt väder att jag nästan saknar ord för beskrivning. En "vacker aprildag" är väl det epitet som kommer närmast i känsla.

Jag har åkt ut till Stugan en sväng för att bland annat vattna mina kryddväxtkrukor satta till vinterförvaring innanför skyddande fönster i en i övrigt kallställd miljö och unnar mig därefter en vandring längs kanalen med solglitter som blixtrar i vatten och vegetation.

Nedanför mig finns ett arbetsbord med bänkar där Tåkerns fältstation brukar utföra sin standardiserade vassringmärkning, men där är nu tomt och tyst, säsongen är över. 
Vassen finns kvar förstås och dess liv också om än i något begränsad omfattning. 
En blå kärrhökhane ser jag till exempel sväva i måsvit siluett mot Svanshals strandskog långt borta mot öster och strax därpå kommer ännu en blåhök flygande förbi över vassfälten på närmare håll. Det är en ungfågel som lyser vackert varmbeige i novembersolen. Den har en bländvit övergump som blixtrar till då och då och avslöjar dess position.

Med solen i ryggen spanar jag ut över Tåkerns vasshav från en uppflugen position på en plattform i ett alträd. Därute flyger just en ung blå kärrhök förbi, men inte ens vid senare förstoring går det att återfinna den i fotot.

Det är framför allt småfågeljakt som blåhökarna ägnar sig åt. De sniffar lågt över vassvipporna och griper blixtsnabbt med ett utsträckt ben, långa tår och sylvassa små klor de fåglar som inte förstår att kasta sig ner i skydd utan försöker undkomma uppåt. Jag har sett det ske flera gånger med både sparvar, lärkor och mesar.
Jag hör spröda blåmesläten och "vinande" ljud från skäggmesar överallt ute i vasshavet. De måste se upp.

När jag i kikaren spanar vidare in mot de allra yttersta träden i pilraden längs Ramstadkanalen ser jag ett par stora fåglar sitta staty. Är det möjligen ...?

Långt därute ser jag i den igenväxta Ramstadkanalens yttersta gamla pilträd ett par mörka klumpar. I kikaren kan jag med nöd och näppe konstatera att det är havsörnar eftersom jag anar vita stjärtar och möjligen gula fötter och näbbar. Är de två? Jag zoomar in med kameran så gott det går, knäpper av och tänker mig en analys senare hemma i ateljén.

Där är tre havsörnar på plats i pilen, två gamla med gula näbbar och vita stjärtar, sannolikt ett par, med den mindre hanen till vänster och honan strax nedanför till höger om honom. Men där finns alltså ytterligare en havsörn, en ungfågel lite högre upp i trädet men den ser jag först nu vid redigering av fotot.

Här kommer ännu en havsörn flygande över himlen ganska nära mig. Jag uppskattar dess ålder till tre eller fyra år.

Ytterligare en havsörn kommer flygande på skrå över himlen, ganska nära och på väg ner mot Dags mosse och ännu en örn anar jag långt ute över sjön, nästan på andra sidan, som en mörk men lättartad blaffa.
Fem havsörnar totalt noterar jag således idag. Det är så att man kan bli bortskämd.

Det mullrar över Tåkern idag.
Tunga vågor av ljud väller in över bygden från Kråks skjutfält på andra sidan Vättern. Det känns i bröstet och hjärtat mer än det hörs via öronen.
Men nedanför mig, från bryggfästet där kanoterna ligger uppdragna i gräset, hör jag andra dunkande ljud. 
Jag förstår vad där är. Jag har sett det förut när jag vänt kanoter. Det finns en mink därunder som lever "rövare" en stund.

Under kanoternas skydd lever en mink "rövare" så att det dunkar som från en trumma.

När jag klivit ner ur trädet och går ut över bryggan plaskar det till i vattnet bredvid mig. Jag sjunker ner på huk och väntar med kameran beredd.

Plötsligt dyker ett litet mörk huvud upp bara ett par meter ifrån mig men redan då jag lyfter kameran är huvudet åter borta. Minken kände min närvaro.

Jag kan följa det band av bubblor som stiger till ytan men minken ser jag inte mer, och alla de tusentals små mörtar som stod och lapade sol så fridfullt i ytvattnets värme blixtrar till och skvätter iväg så att jag lätt kan följa minkens försvinnande väg genom det osiktiga vattnet.

Sollapande mörtar vilar tusenfalt i kanalens varma selvatten.