Jag sitter i min ateljé med tårar i ögonen.
Just nu klämtar kyrkklockorna på andra sidan gatan.
De ringer för Klas Ingesson.
På grusgången står representanter för media, en handfull personer i svarta rockar med kamerorna beredda att dokumentera personer i sorg. Här finns nämligen ett stort allmänintresse att dokumentera och förvalta mitt i den personliga tragedin.
I samma stund som portarna öppnas, fast åt andra hållet i sydväst, över hustaken, lyser den sista solstrålen in mot kyrkan över molnkanten. Idag för första gången på nära tre veckor önskar även solen vara med. Det känns som ett slags budskap.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar