Jag är ute i god tid, strax efter 15.00, för att leta efter något möjligt och lämpligt hål i molntäcket som kan tänkas hamna rätt i tid. Jag åker först upp till Ombergs södra sluttning och spanar. Men därifrån är prognosen mörk. Söderut därefter, från Ödeshög kör jag en sväng ner mot Grännahållet på gamla Riksettan, men även där ligger molnen för tätt, tycker jag mig förstå. Det gäller ju att tajma in gluggarna som vandrar ner mot sydost över himlen, att hitta möjligheten mellan alla molntjok och spridda gråtrasor. Inte så lätt.
Det är den lilla gula gluggen där nere vid mörkret som jag ställer min förhoppning till.
Till slut är jag hemma igen, klockan är snart 16.00 och jag ställer mig vid Vättervallens fotbollsplan, där trädhorisonten är låg mot söder och där jag beräknar att en solgul himmelsglugg som dyker upp över Vättern förhoppningsvis kommer att vandra in mot planetkonstellationen i lagoma tid.
Placeringen är en stor chansning förstås, men jag riggar upp min tubkikare och testar fotografering på fri hand med mobilen genom ockularet och som förberedelse får månen bli min försökskanin. Det fungerar ganska gott även om nålskärpan saknas. Månens kratrar och skuggor gör sig fint. Nu kommer det förstås att bli något helt annat med planeter på så oerhört mycket längre avstånd, men nu är jag i alla fall väl förberedd.
Jag har tur. Molnskärmen vandrar snett över himlen så att den gula öppningen som jag har hoppats långsamt växer in över mig och blir till ett ljusblått himmelshål precis på rätt plats och där jag efter en stund hittar mitt mål.
Det visar sig bli en riktigt tuff uppgift att fokusera på Jupiter och Saturnus genom tubkikaren via mobilens nålsöga. Jag hade behövt en adapter med fast montering. Tuben darrar i vinden och mobilen skakar när jag letar mig fram och börjar knäppa bilder. Jag tar säkert 50 stycken och tänker att någon av dem måste väl åtminstone bli skapligt skarp. Och snart försvinner upplevelsen in i mörka moln för gott. Det är över.
Bästa bilden. Med lite fantasi kan man ana två av Jupiters fyra "se-bara" månar till vänster om planeten. Man ser också Saturnus eliptiska form som beror på att dess ringar ligger lite på snedden.
Jag lyckas dokumentera planeternas position i konjunktionen på ett fint sätt men skärpan blir inte särskilt lyckad. Med blotta ögat genom tuben ser jag emellertid ganska skapligt klart, till och med fyra av Jupiters månar som ligger snett horisontellt.
Jupiter med månarna: Calisto, Io, Ganymedes och Europa samt Saturnus med sina ringar.
Ungefär så som på bilden ovan kändes upplevelsen om jag nu idealiserar det hela, vilket lätt låter sig göras genom en målad illustration.
Slutsats. Lite missnöjd blev jag nog till sist ändå. Jag hade trott att Saturnus skulle ligga helt ens med Jupiter, men 4 gradminuter kom att skilja planeterna åt, när de var som närmast och det var mer än jag hade uppfattat innan.
Men jag var ändå med om själva resan och nu kommer det att dröja fler hundra år tills det bjuds ut nästa gång, så det så! Det gäller att passa på, skrev jag visst häoromdagen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar