Jag plockar lite ute i vår vårlika trädgård denna årets kortaste dag, vilken alldeles nyss, kl 11:02, har vänt till det ljusare. Jag lägger ut överskottet av skinkans fett till skatorna vid komposten, vinterbeskär den ännu pinnsmala vindruvestocken vid vedboväggen och kollar den lilla läckan på altantaket, men går mest runt och njuter i den osannolika vintervärmen. Gräsmattan är grön och full av daggmaskhögar, gråsparvarna tjirpar från schersminen och flockar av kanadgäss flyger förbi under gläntor av blå himmel.
Just detta med blå gluggar i molntäcket utlovar en liten möjlighet till kvällens begivenhet, den med Jupiters och Saturnus konjunktion, tänker jag, just som hela kajflocken lyfter från grannens tack med ett hysteriskt, något kråklikt men lite tunnare "krrraaaa" och jag vänder mig om.
Där kommer den farande, duvhöken, runt hörnet på grannhuset. Den är inte mer än tio meter bort då den får syn på mig och bromsar med utbredda vingar och solfjädersstjärt, kastar tillbaka och försvinner i riktning över ungdomarnas fotbollslplan. Men jag hann ropa till Ulla när det hände:
- Vänd dig om snabbt!
Hon hann precis se den unga duvhöken i gulbrun färg med streckat bröst och stickande ögon försvinna bakom knuten
- Det var en hane, sa jag. Liten och smäcker för att vara duvhök. Vi har tur nu du och jag med rovisarna. Kungsörn igår och duvhök hemmavid idag. Inte så pjåkigt!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar