26 februari - Besök hos barndomen

.
Häromveckan var jag på beök i mitt barndoms Mjölby, min uppväxts stad, där jag bodde från 7 års ålder ända tills jag slutade gymnasiet och flyttade bort för militärtjänst på Gotland och därefter bebodde endast sporadiskt.

Jag ägnade ett besök åt nostalgin.
Det var ett typiskt HSB-hus från 50-talet på Västra Hargsvägen nr 16 som vi flyttade till från födelsestaden Linköping; som jag önskade besöka; en plats fylld av tusentals minnen av upplevelser.

Från början flyttade vi in i en liten lägenhet i trappuppgång 16 C men snart blev det istället mellanvåningen i andra änden, nr 16 A, som var något större och ljusare med sitt stora burspråksfönster i köket som vette ut mot Ringvägens backe ner från Vattugatan, som livet kom att kretsa kring.

Så småningom flyttade familjen vidare till andra sidan staden, till Mårtensgatan 14, ett då helt nybyggt område. Men det är en annan historia.



Bakom andra våningens utbyggda köksfönster fanns mitt hem.Det var här på Hargsvägen 16 som min barndom präglades. Mina minnen av alla barnen där, friheten, tryggheten och närheten till naturen är ett väsentligt fundament för den jag är idag.
Den stora linden utanför minns jag som ett liten vek, tre meter hög tana.



Jag kliver in genom porten.
Jag har barndomens doft i min näsa, och ekot av mina steg från trappan i öronen. Men även här, i det lilla intima, är allt förändrat.
Trapporna är nya, väggarna är målade och alla dörrar är utbytta.
Inget är sig likt, inte heller den trygga doften i mitt minne.

Utanför ligger den väldiga och branta tallbacken med tallar som är exakt lika stora idag som igår, ty där är tidsskalan en annan. Men själva backen har krympt ihop rejält i längd och höjd.
Alla cykelställen är borta, inga nya stjärtkanor och skidhopp är på plats och framför allt saknas alla barnen: Bertil, Lars-Gunnar, Nils, Eva, Kennet, Lars-Olov, Gisela, Gunnel, Håkan, Christer, Kristian, Ann-Katrin, Marianne, Birgitta, Leif, Lone, Yvonne, Violet, Kerstin,Tomas, Rolf, Ann, Arne, Stig, Jörgen, Göran, Sonja och Lisbeth m fl.

Innan jag åker härifrån tar jag svängen upp mot Måndalen via det vi kallade Lilla Måndalen.

Den äng jag minns med en kådigt spretig bertall på sidan är numera asfalterad och bredvid den ligger ett par hus som inte ens de är särskilt nya längre.

Här i lilla Måndalen, bara ett par steg från våra barnrikehus, spelade vi enkel fotboll bland tuvor och småbuskar. Det känns så avlägset.
Det var en annan tid och den var så bra.

Vi barn, i hundratals runt om i hyreshusområdena, lekte alltid ute hela dagarna alla dagar på året och in gick vi bara under protest när alla mammor nästan samtidigt öppnade fönstret och ropade in oss till middag eller sängläggning.
Papporna? Dom fanns om kvällen.

.