24 februari - Pionjärerna

.
Snön försvann i ett nafs och slätten är helt fri från vitt förtryck. Det överraskar mig varje år hur fort det kan gå.
Temperaturen idag visar sex grader och jag åker ut på min första vårrunda i bygden runt Vättern och västra Tåkern för att spana efter tecknen.
En frisk sydväst blåser över landskapet och vindsnurrorna brusar mäktigt.



Kajorna njuter av bad i åkerlandskapets smältvattenspölar.



Redan har den eländiga grusvägen över Dags mosse fått sina första tjälskottsproblem och är gropig som en husfasad i krigets Sarajevo.
Att smyga fram där är nödvändigt men hjälper ändå föga mot smuts och skump men har fördelen med sig att man tvingas lägga gott om tid också på kringstudierna.

Vid Stora Lund letar jag förtvivlat efter årets första tofsvipor. Just här vid kanten av Vättern brukar de landa. Men inte ännu.

En ensam ringduva ser jag flyga över förstås, ändå ett vårtecken så gott som något och därmed tänker jag följande:

Det är ganska typiskt det där med de allra allra första vårfåglarna, att de kommer så väldigt enstaka och ensamt. Strax därefter brukar efterföljarna välla in men först ändå kommer ett slags pionjärer, spanare (även om jag nu inte tror att det fungerar så). Det gäller t ex tofsvipor, gäss, tranor och annat.

Det är klart att någon måste ligga först i vågen men ibland, som med tranor t ex ligger pionjärerna ofta flera veckor före i almanackan. Och ibland undrar jag faktiskt hur de kan smyga in så där obemärkt och överraskande.

Någon trana ser jag inte idag. Det är för tidigt. Men jag ser, och märk nu väl, en ensam tofsvipa flyga över vid Rök. Det ger kraft åt min beskrivning.

Ännu ett exempel. Jag noterar två par grågäss. De första insträckarna för året.

Nu när pionjärerna är på plats kommer proppen, om vädret vill, att gå under den närmaste veckan och öppna för en ny fas av fågelåret. Den ständiga upprepningen, den efterlängtade, har börjat. Igen.

.