En pilgrimsfalk, en av Ombergs falkar, en gammal individ och med hänvisning till den skarpa teckningen och litenheten, antagligen en hane, satt uppflugen på en torrpinne vid Tåkerns strand nära Holmen igår då jag passerade.
Den satt där och vred på huvudet och balanserade i vindstötarna, på spaning efter mat förstås. Jag la tuben mot den nedvevade sidorutan och studerade den noga; präntade in detaljerna av den sköna upplevelsen.
Hemma i ateljén plockar jag fram den suddiga och distanserade bilden från kameran till datorn. Inte mycket till fågelfoto att ha egentligen mera än som dokumentation, ser jag, trots att jag använde 300-telet, ty avståndet var långt.
Jag skärmar av fotot, ljusar och ökar kontrasten och plussar på med lite digital skärpa. Men ingenting blir förstås bättre än vad underlaget medger. En medioker bild av en pilgrimsfalk helt enkelt.
Men i mitt huvud har jag den där andra bilden av falken. Den jag såg genom tubkikaren. Den finns där i min egen minnesbank. Jag kan se den när jag blundar.
Nu gäller det bara att koppla bort allt tänk och låta den bilden vandra ner från min hjärna genom armen och handen, via blyertpennan och penseln med akvarellfärg, till papperet. Det behöver inte bli perfekt. Det är intuitivt.
Om jag sen tar ut svängarna med en något färggrannare himmel får sättas upp på den fria konstnärlighetens konto.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar