Vi vandrade längs stigen österut från p-platsen vid Viggeby Sand vid Järnlunden söder om Linköping och var på väg till den lilla rastplatsen på berghällen med utsikt över det sommarfagra sjölandskapet för att njuta medhavd matsäck. Dotter Karin med Hannes och Micke och hans föräldrar samt Ulla och jag var ett precis lagom litet släktgäng för utomhus umgänge dessa vanskliga tider.
Bordet blev dukat, med rutiga sommardukar förstås. Allt var på plats, äggmackorna med kaviar och ost, klämmor, bullar och sockerkaka och vi var sugna.
Karin behövde bara ta en kort liten sväng först.
Jag hörde drillsnäpporna hela tiden, men tänkte inte vidare på detta. De varnade nerifrån strandkanten någonstans, säkert trettio meter bort och också femton meter lägre eftersom rastbordet stod på en berghäll i skuggan av en pampig ek.
Då ropade Karin:
- Pappa kom hit, kvickt. Det är något här.
Bara tio meter från rastbordet, mitt på en solstekt berghäll, bland torra strån av gräs och bergsyra, kröp något omkring. Vi stirrade båda två en kort stund innan jag förstod att vi såg rakt ner i ett fågelbo.
I en grund liten grop i gräset syntes äggskal och där låg en liten "kyckling" flämtande med öppen näbb i hettan och bredvid den kravlade ytterligare två grå dunbollar omkring
Drillsnäppornas ivriga varningar där nere vid sjön fick med ens sin förklaring. Vi hade kommit att hamna väldigt nära ett rede med alldeles nykläckta drillsnäppeungar; inte hade jag kunnat ana en i mitt tycke så märklig placering, långt från strandlinjen och på en solhet och torr berghäll.
Jag tog ett snabbt foto av ungen i redet och sen fick vi bråttom att packa ihop allt från bordet och dra oss undan. De små ungarna behövde skugga och omedelbar omsorg.
Att fotografera fågelbon med ägg och ungar räknas som otillbörligt idag; helt enkelt inte tillåtet och resulterande foton ratas dessutom av all seriös media för publicering. Detta är bra och har räddat många känsliga arter från exploatering och minskat onödig död och lidande bland alla fågelarter.
Jag gör som ni ser emellertid ett undantag nu. Jag har förvisso tvekat, men försvarar mitt beteende genom att jag samtidigt berättar om händelseförloppet och förklarar de gällande reglerna. Det kan även vara pedagogiskt och intressant att få reda på naturens känslighet även i besökstäta områden. (Vi varnade flera besökare efter oss).
Att naturen kan dölja sina hemligheter så väl genom mimicry som så här är också mycket avslöjande att presentera och gör kanske mitt tilltag något förlåtet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar