Solen har gått ner och jag sitter vid Stugan med Tåkern och den solvarma väggen bakom ryggen. Grågässen kommer från alla håll, skränande men myggen börjar hitta mina bara smalben och då blir det dags att dra sig hemåt.
Jag tar vägen över åkrarna. I bil men med öppna rutor kör jag mycket långsamt för att undvika damm och för att kunna lyssna bättre.
Enstaka näktergalar skallrar från dungar och buskridåer men sången är sen någon vecka över. I övrigt är det tyst. Sommarnatten är påtagligt mycket tystare än för bara någon vecka sedan.
Vid bron över Disan strax efter Gottorp stannar jag och kliver ur. Jag sätter händerna bakom öronen vrider mitt huvud fram och tillbaka och blundar, allt för att ge min hörsel bästa förutsättning för det jag föväntar mig, just här.
"Bytt, bytt-bytt .... kommer vaktelslaget emot mig ... upprepat sju gånger och sen igen repris efter en halv minuts paus, gång efter gång, hela sommarnatten igenom, så länge jag orkar.
Två vakteltuppar ropar från harakrarna runt Kälkestad gård. Efter att ha lyssnat en god stund noterar jag med ens att den närmaste tuppens spel blandas med ett annat ropande läte. Det är hönan som svarar på tuppens rop insmuget och synkroniserat.
Den ljusa sommarnattens mystik är tät. Den ger mig rysningar av välbehag och kryddan i anrättningen är det märkliga vaktelslaget.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar