Året har mognat till sommar. Grönskan tätnar och mörknar. Solen står högt och silar genom blad och barr när vi tar oss fram på smala stigar längs Ombergs kust under gjusars busvisslingar och trägårdssångarnas ideliga pladder. Myggen börjar bli något efterhängsna men dagens värme dämpar ändock deras värsta iver så att jag faktiskt kan stå ut i kortärmat trots min kända känslighet.
Sverker och Lars med ärtvickern i hink.
Jag har tagit med mig ärtvickern hemifrån. Den står i en spann tillsammans med planteringsjord, trädgårdsspade och en liter vatten i flaska. Vi har tidigare sett ut platsen för utplantering, det får bli i närheten av Oxbåset, i rasbranters halvskugga och med nödvändiga men dolda fuktstråk.
Här hoppas jag att min lilla bäbis kommer att trivas väl och fortsätta sitt fria liv. (Jag återkommer till bakgrundshistorien senare).
Ärtvickern är planterad, i en bergspricka i rasbranterna på Ombergs västra sida.
Sen vandrar vi vidare längs berget i områden som torde klassas som rent urskogsmässiga. Här borde vara Nationalpark är vi överens om och minns Landshövding Rolf Wirténs friska initiativ och kamp för detta. Björn Ericsson tog över både landshövdingskapet och kämpandet, men det blev ändå nej från ministerhåll till slut, tyvärr!
Dags att ta upp frågan igen?
Stigen löper genom tät grönska och ett golv delvis byggt av ramslök och skogsbingel. All växtlighet är frodig och träden höga.
En jätteek ligger för ankar, fylld av mulm och skalbaggsspillning fortsätter den att göra skillnad på kvalitet även som död.
Sårläkan blommar överallt längs stigarna tillsammans med hässlebrodd, lundslok, lundelm skogstarr, strävlosta och långsvingel.
Jag noterar att sårläkans toppblomma i klasen går mot färgen rosa. Det kanske inte syns så bra på bilden ovan, men så är det ändå.
Trädtaket höjer sig och lövsalen får en luftighet av nya mått och precis så ska det vara för att Ombergs fågeljuvel den mindre flugsnapparen ska trivas. Den vill ha höjd och luft och känner man till detta kan man ibland förutsäga en händelse.
Så är det nu. En mindre flugsnappare börjar plötsligt sjunga för oss. Det är faktiskt nummer två för dagen. Den första sjöng otypiskt i bokskogen vid Ellen Keys Strand men den här sjunger som den ska:
ett tystlåtert och högt " tsri - tsiri, följt av ett studsande tonpar "ti tu, ti tu, ti tu, ti tu" som sjunker något i höjd och sedan följs av slutklämmen ett talande "di,dy,du,du,do,do".
Vi lyssnar och spanar efter den lille sångaren, som flyger från trädtopp till trädtopp men gömmer sig väl i grönskan där uppe och medan mina två kompisar till slut ger upp och ger a sig av hemåt, stannar jag ytterligare en stund. Jag vill ju så gärna få en bättre glimt av den för att utröna dess ålder.
Efter ungefär tjugo minuter sätter den sig rakt ovanför mig och jag vrider nästan nacken ur led för att äntligen kunna få en bättre skymt i grönskan och motljuset högt däruppe.
Men, så sitter till slut den där bilden också i huvudet på mig.
Det är en utfärgad gammal hane, den oranga strupen guppar vid sången och den ganska breda näbben sticker ut, i perspektivförkortningen, nästan som direkt ur bröstet.
Ska man få bättre resultat krävs lite mera tid, tålamod och arbete. Men jag är nöjd som det är och vänder hemåt också jag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar